Vid sidan av mer officiell nordisk samverkan har det funnits ett samarbete inom medicinska discipliner som inte väckt särskild uppmärksamhet. Det gäller t ex det svensk-norska samarbete som från andra världskriget och framåt etablerats mellan olika individer i de två nationerna, på den svenska sidan ofta baserat i Göteborg.
Ockupationen av Norge under andra världskriget medförde många problem även inom den medicinska professionen. Läkare flydde landet, och utbildningen av läkare påverkades. Framsynta individer i Sverige var aktiva antinazister och bistod norska flyktingar på flera sätt.
När slutet på kriget närmade sig togs initiativ för att hjälpa den norska sjukvården genom en klinisk läkarutbildning [1]. Redan under kriget hade flera ledande läkare i Göteborg diskuterat att bistå Norge genom att erbjuda utbildning av medicinare, men detta var av politiska skäl inte möjligt förrän efter krigsslutet.


38 norska studenter utbildades
Från 1945 och fyra år framåt utbildades norska läkarstudenter i Göteborg vid en provisorisk »medicinsk högskola«. Den officiella Göteborgs högskola som funnits i Göteborg sedan sekelskiftet hade endast en humanistisk fakultet.
Intresserade överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset, under ledning av Sven Johansson, kirurg, och Martin Odin, internmedicinare, organiserade klinisk utbildning av norska studenter. Dessa två överläkare fungerade vid olika tider som sjukhusets styresmän och kunde genom samarbete med sjukvårdsstyrelsen i Göteborg kostnadsfritt ställa sjukhusens resurser till förfogande.
Sammanlagt utbildades 38 norska studenter till läkare, ett blygsamt men ändå betydelsefullt tillskott av läkare i efterkrigstidens Norge. Flertalet återvände till Norge, men några av de utexaminerade stannade kvar i Sverige, såsom neurologen Tore Störtebecker och hematologen Kristoffer Korsan Bengtsen. Båda kom att fullfölja sina läkarkarriärer vid Sahlgrenska sjukhuset.


Början till Göteborgs universitet
För Sverige fick de göteborgska erfarenheterna av medicinsk grundutbildning den betydelsen att de ledde till att en medicinsk högskola etablerades i Göteborg. Denna kom senare att bli amalgamerad med den tidigare Göteborgs högskola i nuvarande Göteborgs universitet.
Även i fortsättningen kom universitetet i Göteborg att bidra till vissa behov i den norska sjukvården. Ett uttryck för detta var leverans av flera professorer i kirurgi till Norge, börjande med Peter Heimann. Denne lämnade Sahlgrenska för att bli professor i kirurgi vid universitetet i Bergen, men avled i cancer efter endast några år där.
Han följdes så småningom av flera andra, senast Åke Andrén-Sandberg. Utbytet av professorer har också gått andra vägen. Norrmannen Dag Thelle efterträdde Lars Wilhelmsen som professor i kardiovaskulär epidemiologi vid Göteborgs universitet. Detta var säkerligen i sin tur följden av det samarbete som Lars Wilhelmsen under lång tid haft med norska kolleger inom det epidemiologiska fältet.
Referens