Artikeln om svenska läkares arbete inom norsk sjukvård i Läkartidningen nr 6/1999 skrevs i en period när uppskattningsvis som mest bortåt 700 svenska läkare tjänstgjorde i Norge i fasta anställningar. Denna rörlighet av läkare mellan Sverige och Norge var emellertid en tämligen sentida och trots allt rätt begränsad företeelse inom ramen för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
År 1978 kom den första rapporten från de nordiska läkarförbundens gemensamma arbetsgrupp för prognos- och specialistutbildningsfrågor, SNAPS. Bakgrunden till arbetet var den överenskommelse som först 1965 och kompletterad 1976 träffats mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om en gemensam läkararbetsmarknad.
Överenskommelsen innebar att läkarlegitimation och specialistbevis på vissa villkor ömsesidigt erkändes av de avtalsslutande länderna. Därmed blev det praktiskt möjligt för läkare att tämligen enkelt få arbete i ett annat nordiskt land. 1979 anslöt sig även Island till överenskommelsen.
Ringa rörlighet ännu på 1980-talet
I den första SNAPS-rapporten konstateras att strömmen av läkare mellan länderna dittills varit relativt begränsad. Främst hade det handlat om en övergång av läkare till Sverige, huvudsakligen av danska läkare till följd av dåtidens brist på utbildningstjänster i Danmark.
Den ringa rörligheten bekräftas i en informationsskrift från svenska Läkarförbundet i början av 1980-talet – »Arbeta utomlands« – med goda råd för dem med intresse för utlandstjänst. Endast ca 290 läkare var då registrerade som bosatta i utlandet, motsvarande 1,5 procent av den svenska läkarkåren. Uppemot hälften av dem var verksamma i ett annat nordiskt land.
Vid den tiden förutsågs inte Norge bli någon stor arbetsmarknad för svenska läkare. Med den då aktuella utbild-ningstakten ansågs Norge förbli själv-försörjande med läkare, med en läkartäthet på en läkare per 300 invånare år 2000.
Sammanlagt fanns år 1974 i de fyra länderna drygt 40 000 läkare. I Sverige uppgick antalet till 15700 och i Norge till 6700, och båda länderna såg framför sig en stark tillväxt av läkarantalet i ett tioårsperspektiv.
Underskattad läkarefterfrågan
Läkartillgången prognostiserades att 1985 bli över 25 000 i Sverige och drygt 10 000 i Norge. Hos läkarförbunden fanns oro för en överutbildning som inte skulle kunna överbryggas genom att läkare förflyttade sig mellan länderna.
Det visade sig dock att bedömningarna inte höll streck. Läkartillgången ex-panderade inte så snabbt som förväntat, men framför allt ökade efterfrågan mer än förväntat på grund av en oförutsett kraftig ekonomisk tillväxt både i Norge och i Sverige. Båda länderna hade 1985 ett visst läkarunderskott.
Incitamenten för rörlighet mellan Sverige och Norge var således alltjämt svaga. Fortfarande var bristen på utbildningsplatser men också specialisttjänster i Danmark en anledning till att yngre danska läkare sökte sig till framför allt Sverige.
Väntat överskott blev underskott
I SNAPS-rapporten 1988 såg man i Norge framför sig ett överskott av läkare ända fram till år 2010, med en kulmination kring år 2000. Då förväntades efterfrågan på läkare vara 11700 medan tillgången beräknades till 12300. Alltså skulle 600 läkare vara övertaliga.
I Sverige förutsåg man 1988 tvärtom ett underskott av läkare under de kom-mande åren, vilket dock raskt skulle minska från 1300 år 1990 till några hundra, med ett tillfälligt överskott år 2000.
I båda länderna växte dock efterfrågan som nämnts snabbare än beräknat, och 1994 ansåg man i Norge att landet skulle få en tämligen god balans på läkararbetsmarknaden fram till år 2010. Redan ett par år senare kunde man dock skönja en brist på 600 läkare, vilken successivt växte till 800 vakanser.
Norsk värvning i Sverige
I Läkartidningen 16/1996 kunde man läsa att det norska social- och hälsode-partementet tagit hjälp av bl a Sveriges läkarförbund för att få fler läkare att ta steget över gränsen. Och intresset var stort – förbundets utredningsavdelning tog emot fem till sex samtal i veckan av hågade utvandrare, främst unga läkare.
Inte ens det förhållandet att det i Norge just pågick en intensiv debatt och ett stort missnöje med arbetstider och löner avskräckte de svenska läkarna. Så den norska »head-huntingen« blev tämligen framgångsrik, inte minst till följd av den starkt ökande användningen av svenska Läkartidningen för platsannonsering.
Det handlade om ett stort antal lediga tjänster inom bl a internmedicin, psykiatri, geriatrik, radiologi, anestesi och gy-nekologi. Sjukhustjänsterna fanns spridda över hela Norge.
Läkarbristen kvarstod ännu vid det senaste sekelskiftet, trots att då omkring 670 svenska läkare fanns stadigvarande i Norge. Därutöver fanns många svenskar som arbetade tillfälligt i Norge under semestrar eller jourkomp. Sammantaget var det närmare 2000 svenska läkare som tagit ut norsk legitimation för fem år sedan.
»Allt bättre i Norge«
– Visst kan man förstå de svenska läkare som flyttar till Norge och väljer att stanna kvar. De anser ju att det mesta i jobbet är klart bättre där än i Sverige, konstaterade Läkarförbundets utredningschef Kåre Jansson i en LT-artikel (nr 6/1999).
Han grundade sig på en enkät som förbundet genomfört bland de 512 svenska läkare i Norge som man lyckats hitta med hjälp av den norska systerorganisationen. Var femte av dessa hade tillfrågats om bevekelsegrunderna för att arbeta i den norska vården.
I första hand var det två faktorer som orsakade flykten från den svenska sjuk-vården: att arbetsmiljön bedömdes som dålig och att lönen var för låg. Somliga pekade också på att den svenska arbets-marknaden var svag, medan andra uppgav sociala skäl, t ex »gift med en norrman«.
I nästan alla viktiga delar av arbetet utföll jämförelserna klart till norsk favör: arbetsmiljön, lönen, arbetstiderna och inflytandet över sitt arbete. Drygt hälften ansåg att även möjligheterna till fortbildning var bättre i Norge. Endast när det gällde möjligheterna till specialistutbildning vägde det någorlunda jämnt mellan länderna.
Specialistkompetenta yngre män
Av dem som flyttat hade nästan alla specialistkompetens. 81 procent var män, och även de yngre läkarna var överrepresenterade. En övervikt av »emigranterna« kom inte förvånande från Västra Götaland och Värmland, men även Stockholm fick släppa till en del. Enligt den norska Legeforeningens statistik fanns flertalet inom allmänmedicin, följt av psykiatri, kirurgi och barnmedicin. Hälften av de svenska läkarna hade vid årsskiftet 1998/1999 varit i Norge mer än tre år, flertalet andra mellan ett och två år.
Nästan hälften av de svarande uppgav att de tänkte stanna i minst tre år till, och ungefär lika många att de inte visste. Endast 8 procent svarade att de planerade att återvända till Sverige inom två år.
Stagnation efter år 2000
I 2002 års SNAPS-rapport konstaterades att utflyttningen från Sverige till Norge avtagit, och att man framdeles inte räknade med någon fortsatt överföring mellan länderna.
En orsak var naturligtvis att antalet vakanser då minskade snabbt i Norge – till 400 år 2002 och till 300 två år senare. Hur många svenska läkare som för närvarande arbetar stadigvarande i Norge är det dock svårt att få ett riktigt grepp om.
Enligt den norska Legeforeningen finns nu drygt 4 500 läkare med svenskt medborgarskap registrerade i det norska läkarregistret (mars 2005). Av dessa är dock bara 659 registrerade med antingen bostads- eller arbetsplatsadress i Norge. Man drar slutsatsen att flertalet svenska läkare som arbetar i Norge är där på relativt korta uppdrag.
Antalet svenska läkare under 67 år i Norge nådde enligt Legeforeningen ett maximum med 672 år 2001. Därefter har antalet varit oförändrat eller svagt avtagande. Däremot har antalet danska och särskilt tyska läkare fortsatt att öka.
