I nr 17/2005 av Läkartidningen har Jarl Holmén, i egenskap av denna tidskrifts redaktör för medicinens språk, publicerat en kort men innehållsrik och tankeväckande artikel, i vilken han påpekar att språket i Läkartidningen skall vara klart, korrekt och på svenska.
Det är lätt att instämma i denna slutsats. Ingen läsare skall behöva använda uppslagsböcker för att tyda förkortningar som består av ett antal stora bokstäver eller för att översätta ord som inte förstås av andra än ett begränsat antal specialister. De nu ofta använda uttrycken på svengelska skämmer texten i lika hög grad som de tidigare använda orden på dålig franska, kökslatin eller förvrängd antik-grekiska.
Under min egen studietid klagade få på att journalerna vimlade av felaktigt böjda latinska uttryck. Vår tyskinfluerade nomenklatur följde den som använts i »Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation«. Oftalmologen JW Nordenson, en vördnadsbjudande herre, som var professor vid Karolinska institutet under 1930- och 40-talen och som hade en gedigen klassisk bildning, led dock svårt av att höra alla felaktiga och godtyckligt använda latinska uttryck. För att slippa dessa fadäser, som han upplevde som skärande falska toner, försökte han att ersätta de sedvanliga latinska uttrycken med svenska. Studenterna kunde dock ha svårt att hålla sig allvarliga då han under föreläsningarna redogjorde för »haröga« istället för lagoftalmus, »hänglock« istället för ptos, »blodutådring« istället för ekkymos och »utöga« istället för exoftalmus.
Holméns inlägg var välkommet. Eftersom medicinen är internationell blir vi kanske ändå tvungna att acceptera främmande låneord, som dock bör vara förståeliga. Allt kan inte översättas till svenska. Då jag efter Suezkriget i slutet av 1950-talet arbetade i Kairo, ville man markera sin avsky för det brittiska imperiet genom att försöka översätta alla medicinska uttryck till arabiska. Efter några månader övergavs dock dessa planer. Det var inte möjligt att hitta arabiska ord som lämpade sig för den moderna medicinen.