Vad angår världens aidskatastrof svenska läkare? Genom vår kunskap och yrkesetik har vi ett ansvar för medmänniskors hälsa. Det ansvaret kan inte begränsas till patienten i stolen framför oss, inte ens till renodlat medicinska frågor. Svenska läkare har spelat en framträdande roll i bekämpandet av socialt relaterade sjukdomar och för att höja folkhälsan, tex tidigare för att utrota tuberkulos som folksjukdom och för att införa förebyggande mödra- och barnavård. Nu, när vi lever i ett globalt samhälle, blir det absurt, ja, genant att blunda för hälsokatastrofer som ligger utanför vår nationsgräns.
Aidsepidemin och dess förödande konsekvenser är av så stor omfattning att vi måste lyfta oss över det vardagliga för att inte bli offer för en av den mänskliga naturens största defekter, den som är känd som »failure of imagination«. Bristande föreställningsförmåga var tex en orsak till att tsunamikatastrofen fick en sådan stor omfattning. De thailändska myndigheterna förvarnades om den annalkande flodvågen men vidarebefordrade inte larmet, därför att en så stor katastrof aldrig tidigare hade inträffat. Det man inte har erfarenhet av kan man inte tänka sig. Samma mänskliga misslyckande låg bakom den svenska regeringens försenade uppvaknande.
Ligger samma defekt bakom det förhållandet att vi i Sverige lever i en medieskugga medan historiens största epidemi rasar?
En annan mänsklig fallgrop är att vi inte vågar se verkligheten sådan den är utan hänger oss åt önsketänkande. »Det skall nog gå till slut att utveckla ett vaccin mot HIV och en botande medicin.« Ja, låt oss hoppas det, men varken det ena eller det andra finns inom synhåll. Ändå vill vi så gärna behålla en klockartro på tekniska lösningar att många faller för förstasidesrubriker om vetenskapliga »genombrott«, som vid närmare granskning visar sig vara överdrivna förhoppningar.
Det är läkarens plikt att rädda liv och minska lidande. Därför är det viktigt att erbjuda bromsmediciner åt så många som möjligt. Det stoppar dock inte HIV-epidemin, inte ens i västvärlden. Även om WHO skulle lyckas uppnå målet att behandla tre miljoner HIV-smittade människor i världen så nysmittas fem miljoner varje år. Men man hoppas att själva existensen av behandling skall hjälpa till att ändra på riskfyllda beteenden.
Där står vi. Beteendeförändring är det centrala, men för att lyckas åstadkomma det krävs djupgående kulturella förändringar, särskilt för att höja kvinnors status så att de kan säga nej till oönskat sex och att inte bli smittade i äktenskapet av notoriskt otrogna män. Aids är idag alltmer en epidemi bland unga, monogama kvinnor i Afrika och Asien.
Attitydförändringar kan inte påbjudas av myndigheter. Världens regeringar har nu under drygt 20 års tid misslyckats med att stoppa pandemin. Istället måste svaret växa från rötterna till folkligt förankrade opinioner, folkrörelser. Frivilligorganisationer, tex miljörörelsen, har visat en överraskande stark kraft för att framtvinga förändringar. Läkare har ett ansvar för att förstärka opinionsbildning genom att göra allmänhet och myndigheter medvetna om vad som pågår. HIV/aids kan inte stoppas genom vare sig någon enkel medicinsk åtgärd eller politisk retorik utan bara genom uthålligt engagemang som leder till handling. Läkare måste axla en aktivistroll. Vem skall annars bära elden?