Medicinens terminologi är en fantastisk skapelse. Den skapades inte på en dag eller ens sju, utan under en lång utveckling. Den terminologiska evolutionen har liksom den biologiska gallrat fram de mest funktionella varianterna. Sammansmältningen av två sinsemellan ganska olika språk, latinet och grekiskan, har givit en maximalt smidig och effektiv avkomma.
Effektivitet bygger på klarhet och entydighet. Varje term bör täcka ett begrepp och varje begrepp en term, så ser den bästa av möjliga terminologiska världar ut. Dock har även solen sina fläckar.
Vår tid kännetecknas av ett närmande mellan fackspråk och allmänspråk, allt fler facktermer vandrar försvenskade ut i allmänspråket. Idag behöver en läkare knappast översätta anemi, gastrit, hjärtinfarkt eller menstruation. För bara fyra till fem decennier sedan höll sig gemene man till helsvenska blodbrist, magkatarr, hjärtattack och reglering. En självklarhet, som här ligger lite utanför ämnet, är att medicinska termer i allmänt språkbruk får en mindre precis, »slarvigare« innebörd, ibland rentav felaktig. Detta är naturligt så länge medelsvensson inte har medicine licentiatexamen.
I umgänget med allmänheten bör medicinpersonal därför använda vissa termer med större eller mindre vaksamhet allteftersom den populära och den professionella innebörden skiljer sig åt. Att medicinspråkets kronisk inte är liktydigt med obotlig, att hepatit inte är samma som gulsot eller att epidemi idag kan användas om en kraftig ökning även av icke smittsamma sjukdomar, det står ännu inte klart för alla och envar. De som idag varnar för en lungcancerepidemi bland kvinnor har andra orsaker i tankarna än smitta. Mycket få utanför professionen har en aning om vad epidemiologi innebär, här behöver det inte ens handla om sjukdom. Mina elever i medicinsk terminologi blev förvånade när de fick se en karta över amningsfrekvensen i Sverige som ett exempel på vad epidemiologerna vid Epidemiologiskt centrum på Socialstyrelsen kan åstadkomma.

Trauma
Många blir lika häpna över att traumatologer sysslar med skador av yttre våld, och man tror att traumaenheter bemannas av psykiatrer och psykologer. I allmänspråket används trauma huvudsakligen i överförd betydelse av chockartad upplevelse och den psykiska skada som kan följa därav. Kanske är termen extra förrädisk genom att den även i rent medicinska sammanhang kan vara dubbeltydig. Betydelsen är klar i tex traumatologi och traumiterativ. En posttraumatisk encefalopati beror på kroppsskada. I traumatisk neuros och posttraumatiskt stressyndrom, som i sjukdomsklassifikationen närmast jämställs, ligger tonvikten avgjort på den psykiska sidan. Kroppsskador kan självklart ändå vara inblandade.
Efter tsunamikatastrofen fanns på Arlanda en mottagning för traumatiserade barn. Av de ca 40 belägg jag hittar på nätet syftar ca 35 på psykiskt våld. Men här finns också exempel som »att traumatisera huden vid rakning« och »traumatisera luftvägarna vid intubation«. Lite oväntat saknas verbet i Svenska Akademiens ordlista, Nationalencyklopedins ordbok och i alla medicinska ordböcker, vilket tyder på att det först nu håller på att rota sig.
Ett trauma kan alltså vara synonymt med en svår chock. Man kan notera att chock har undergått en liknande psykologisering. Den ursprungliga betydelsen av Ôkonkret stöt eller slag´ förekommer inte längre. Medicinskt används chock ofta i ett somatiskt sammanhang, tex i anafylaktisk chock. Hos icke-medicinare är denna betydelse ibland okänd. Under min tid vid språkkommittén kom ett förslag om att skilja de båda betydelserna genom att stava den psykiska varianten chock, alltså med franskt ch, medan den kroppsliga skulle stavas shock, med engelskt sh. En så sofistikerad distinktion skulle aldrig ha en chans att ändra ett etablerat språkbruk, i varje fall inte i vår generation.

Diffus
En liknande glidning från konkret till abstrakt har skett i diffus, sammansatt av dis, Ôisär´, och fus, Ôhälld´. Verbstammen fus dyker också upp i infusion, Ôihällning´, transfusion, Ôöverhällning´, och konfusion, Ôsammanhällning´. Att Ôhälla isär´ är att Ôsprida ut´, och på latin, romanska språk och engelska står diffus ofta för Ôspridd´ och diffusion för Ôspridning´. Om färger sprids ut blir de tunna och flyter ihop, det hela blir konturlöst och diffust. I medicinska sammanhang finns båda betydelserna. Risken för sammanblandning är nog sällan stor. Ingen läkare nöjer sig med att tala om diffus peritonit till en patient med diagnosen peritonitis diffusa. Inflammationen är ingalunda oklar, däremot spridd över bukhinnan. Självklart brukar även läkare ofta den vardagliga betydelsen. Patientens symtom är för diffusa för att leda till en säker diagnos.

Essentiell
Ett förrädiskt adjektiv är essentiell. I sammanhang som essentiella, dvs Ôlivs-viktiga´, fettsyror närmar sig termen den allmänspråkliga översättningen Ôväsentlig´. Men essentiella sjukdomar eller essentiella symtom betecknar symtom som inte kan återföras på en definierad sjukdom. Latinets esse betyder Ôatt vara´, essentia Ôvarandet´, tingens Ôväsen´ (därav Ôväsentlig´). Om essentiella symtom vet man bara att de är, de finns, utan att man (ännu) har någon förklaring till att de finns.
Termen essentiell med sin grekiska synonym idiopatisk är relativa begrepp, de kan befinna sig på olika platser i orsakskedjan. Sjukdomen parkinson kallas ibland för essentiell eller idiopatisk eftersom dess etiologi är oklar. Om parkinson förorsakar darrning eller smärta kan dessa tillstånd dock inte kallas essentiella. Med essentiell tremor eller idiopatisk smärta menas just att symtomen inte kan återföras på en känd sjukdom. Såvitt jag kan se kopplar alla våra medicinska ordböcker ihop essentiell enbart med sjukdom. Frågan är om de inte också, kanske rent av i första hand, borde tala om essentiella symtom.

Kardia
Den grekiska termen för Ôhjärta´ är som bekant kardia, latiniserat cardia. Den bildar en mängd vanliga sammansättningar som kardiografi och kardiologi. Enligt terminologins oskrivna lag används latin för självständiga anatomiska termer, i detta fall cor(d). I anatomin har cardia i stället givits betydelsen Ôövre magmun´. Termens dubbla syftning är gammal, den är allmän i de hippokratiska skrifterna och hos Galenos. Magmunnen benämndes efter sitt grannorgan. Den nedre magmunnen kallade grekerna pyloros, Ôdörrvakten´.
Huruvida dubbeltydigheten kan öppna för missförstånd vet inte jag. Det enda jag vågar förmoda är att den knappast är önskvärd. Från språklig utgångspunkt vore det tilltalande att låta rent grekiska sammansättningar alltid handla om hjärtat. Sådana känns igen på fogevokalen -o-. Termbildningar med magmunnen skulle då enbart bildas med hela det svenska lånordet kardia. Lindskogs »Medicinsk terminologi« har som exempel på detta kardiacancer. I några fall ger Lindskog båda typerna, tex kardiaplastik eller kardioplastik, kardiastenos eller kardiostenos. De första varianterna, med huvudbetoningen på i, rekommenderas alltså här. Ordböckernas kardiospasm borde hellre kallas kardiaspasm.
Sammansättningar med hela kardia kan självklart förekomma bara i försvenskade termer. I rent latinska diagnoser kunde man undvika sammansättningar med -o- genom att använda tvåordsuttryck som spasmus cardiae, stenosis cardiae.

Cysta
Den latinska, från grekiskan tagna, termen cysta påminner om kardia i så måtto att den som självständig, försvenskad term betyder Ôcysta´, dvs Ôsjukligt hålrum´, medan den i sammansättningar vanligen syftar på någon av kroppens två stora blåsor, på anatomiskt latin vesica urinaria och vesica fellea. Dock är denna regel inte utan undantag. Cystit och kolecystit är alltså inflammation i urin- respektive gallblåsa, men cystom är inte en blåstumör utan en tumör uppbyggd av cystor, och cystoid betyder inte Ôblåsliknande´ utan Ôcystliknande´.

Blodåder
Artikeln går nu mot ett blodigt slut med några barnsliga funderingar. Liksom pulsådror är ådror med puls så tror i regel terminologiska oskulder (som en gång jag själv) att blodådror är ådror med blod. Men pulsådror är ju inte blodådror, enligt ordböckerna. Varför inte? Kan det vara åderlåtning, åderbråck och andra mer folkliga venösa manifestationer som spökar? Behövs en term som blodåder? Fackfolk, och snart även lekfolk, talar väl bara om artärer, vener och blodkärl? Och slutligen: lungartären har venöst blod medan lungvenerna har arteriellt blod. Är denna dubbla betydelse av arteriell och venös helt lyckad?

Kommentar 1

Språket lever och utvecklas. Arbetet med det medicinska språket och distinkta termer har ingen lång historia. På 1800-talet kom anatomerna överens internationellt om benämningarna. Fram till 1920-talet fanns termerna angivna och ibland definierade främst i encyklopedier. Först 1926 fick Sverige en bok med enbart medicinska termer. I Sovjet skedde motsvarande på 1980-talet. Fram till 1970-talet sköttes vår terminologi av läkare med språkligt intresse. Därefter har språklig expertis kopplats in som en naturlig del i ett allt intensivare arbete. Ett historiskt perspektiv Varje term har sin egen historia. Termerna myntas genom dagligt bruk ofta utan stöd av språkexpert. En terminologibok kan inte gå emot etablerat bruk och enbart följa språkliga regler. Variationen kräver sitt utrymme. Men en terminologibok kan hjälpa till att styra språket mot ett ständigt bättre bruk. Varje term som Nyman tar upp kan diskuteras. Utrymmet här medger inte sådant. Dock kort: Trauma, chock och cysta är goda exempel på språkets livskraft. Nya begrepp växer fram ur gamla termer. Diffus tycker jag är en distinkt term. Där har jag i »Medicinsk terminologi« 2004 angett både medicinspråks- och allmänspråksbetydelse. Essentiella symtom är en bra term men sällan eller aldrig använd av medicinare. Kardia är känd som en svår term och kräver fortsatt intresse. Nymans tanke är nyttig. Blodådror hör kanske mera hemma i allmänt än i medicinskt språkbruk? Utvecklingen inte lagbunden Låt oss slå fast: Det finns inga lagar för hur språket måste vara. Språkexperter i all ära, men deras område är analyserande och rådgivande. De kan lika lite som andra enskilda grupper styra utvecklingen. Det gör användarnas flertal, dvs vi som hela tiden brukar orden. Nyman och flera andra av oss försöker avvärja de värsta avarterna inom språket och pekar på det som kan bli bättre. TACK, Hans Nyman, för att du finns och engagerar dig!
Bengt I Lindskog, tidigare medlem i Svenska Läkaresällskapets språkkommitté, författare till »Medicinsk terminologi« bengt.lindskog@mailbox.swipnet.se

Kommentar 2

I Hans Nymans intressanta artikel har jag valt att kommentera följande. Hans Nyman har nog rätt i att ordet trauma i det svenska allmänspråket har en övervägande psykologisk eller psykiatrisk innebörd. Detta har väl massmediala orsaker. Värre är ordets mera grundläggande dubbeltydighet. Den framgår t ex av »Merriam–Webster’s Dictionary«, som förklarar att ordet betyder dels 1. en kroppslig eller psykisk skada, dels 2. en händelse som orsakar skada. Inom sjukvården ska givetvis uppgifter om skadeframkallande händelseförlopp utrönas och journalföras, men det problem som ska diagnostiseras och behandlas är den skada som uppstått hos personen. Ett exempel på hur fel det kan bli är att ordet whiplash blivit en »diagnos«. Den rätta beskrivningen är att personen enligt uppgift varit utsatt för en händelse som framkallat en pisksnärtsliknande rörelse i halsryggen (vilket kan kallas »pisksnärtstrauma« enligt 2 ovan) och därefter fått besvär som, om strukturell skada inte kan påvisas, ger diagnosen nackstukning. Traumatisera tycker jag är lika tillgjort och obehövligt som t ex problematisera. Diffusa symtom är en dålig yrkeskliché. Ibland betyder den att patienten inte kunnat ge en distinkt symtombeskrivning, ibland att läkaren inte kunnat förknippa symtomen med någon bestämd diagnos. I stället för »diffusa symtom« bör det sägas och skrivas vilket av de båda förhållandena (eller båda) som föreligger. En artär har alltid arteriellt blod och en ven venöst blod. Att en artär har syrefattigt blod och en ven syrerikt blod gäller både lungkretsloppet och navelsträngens blodkärl. Alternativ Jag vill gärna bidra med ordet alternativ. Inom sjukvården finns ofta olika handlingsvägar, t ex behandlingsalternativ (alternativa behandlingsmetoder). Nu används ibland »alternativ behandling« och »alternativ behandlingsmetod« när man avser »alternativmedicinsk behandlingsmetod«. Sådan oklar formulering är oacceptabel. Om man menar något som är alternativmedicinskt bör man säga och skriva just det!
Jörgen Malmquist, med dr, ämnesexpert i medicin, Nationalencyklopedin jorgen.malmquist@mailbox.swipnet.se