Vad är sambandet mellan tuberkulos och konstnären Edvard Munch? Jo, dels tragiska händelser i den egna familjen, dels det faktum att han tidigt kom i nära kontakt med sjukdomen när han på 1880-talet följde sin far, som var läkare, på sjukbesök [1].

Gamla tiders obotliga lungsot har lämnat ett tydligt avtryck i dåtida konst och litteratur, en sjukdom ibland omgiven av ett både sorgligt och romantiskt skimmer.
Vila och frisk luft tycks ha förstärkt kreativiteten hos en del skapande tbc-patienter, bla hos Chopin [2]. Thomas Mann åstadkom i sin »Bergtagen« ett storartat symboliskt verk som inspirerats av sjukdomen. Huvudpersonen, Hans Castorp från Hamburg, fick stanna i sju år innan han kunde lämna anstalten.
Den långa vårdtiden under sanatorievistelsen blev för många sjuka en informell bildningskälla, där de för första gången mötte litteratur och konst i välfyllda bibliotek.
Tbc-sjukdomen är väl skildrad i svensk litteratur, bla i Selma Lagerlöfs »Körkarlen«, i Sven Stolpes »I dödens väntrum« och, i modern tid, i Torgny Lindgrens böcker om den »vita pesten« [3].

Svängningar mellan hopp och förtvivlan präglade Munchs många konstnärliga verk om tbc-sjukdomen. Modern dog i tuberkulos när Edvard var fem år gammal, och som fjortonåring bevittnade han förtvivlad sin syster Sophies död i samma sjukdom. Dessa dödsscener blev ett ständigt återkommande depressivt tema i Munchs konst. Han fick också erfarenhet av att vara anhörig till en psykiskt sjuk, då hans syster Laura led av återkommande depressioner och tidvis var intagen på hospital.
Själv drack han periodvis alltför mycket alkohol och drabbades av ett nervöst sammanbrott 1908 med syn- och hörselhallucinationer och paranoida idéer. Han tillbringade åtta månader på en nervklinik i Köpenhamn [4].
När hans mentor och vän Christian Krohg 1882 målade den realistiska scenen »Sjuk flicka« gjorde detta ett outplånligt intryck på Edvard. Det var Krohgs älskade lilla syster Nana på dödsbädden som inspirerade Munch till att skapa något liknande för att frammana en minnesbild av sin egen systers död.

Munch hade börjat sin karriär med att måla i den tidens realistiska anda, men han såg sig tvungen att finna en ny metod för att uppnå det han ville: att återge sina egna känslor inför döden på ett allmängiltigt sätt. Han utvecklade sin särpräglade expressiva stil under en period som han senare kallade »putetiden, sykesengtiden og dynetiden« (kuddtiden, sjuksängstiden och täcketiden). Resultatet blev »Den sjuka flickan«, en tavla med ett starkt känslomässigt uttryck.
När han på höstutställningen i Kristiania 1886 ställde ut sitt verk utlöste detta en storm av protester. Det var inte bara motivet, utan snarast den teknik konstnären använt, som provocerade publiken; en kritiker upprördes över att tavlan inte såg färdig ut.
Därefter kom två versioner av »Den döda modern« och »Vår«, det sistnämnda verket återigen en tavla som föreställer en sjuk flicka och hennes mor, som gläder sig åt de vårfläktar vilka i rummet får fönstrets gardiner att att röra sig [5].
Konstkritikern Carl Laurin skrev 1932 om Edvard Munch att han var »en av samtidens märkligaste målare, som är mycket beundrad, men också mycket omstridd« [6].

Idag är Munchs konst inte längre omstridd, den förmedlar på ett slående sätt – som i »Skriket« – nutidens ångest och oro. Ett bevis på att hans konst är eftertraktad är det faktum att tavlan, som målades 1893, den 22 augusti 2004 stals från museet i Oslo och i skrivande stund ännu inte har återfunnits.



Bild: Munch-museet/Munch-Ellingsen gruppen/BUS 2005. Foto: Munch-museet, Andersen/de Jong
Den ena av två versioner benämnda »Den døde mor og barnet« från 1897–1899, olja på duk 104,5×179,5 cm, Munch-museet, Oslo.