I Francisco de Goyas sista självporträtt visar han sig själv som sjukdomspinad patient under ett nattligt astmaanfall. Hans lätta cyanos, kroppshållningen, huvudets position med det rufsiga håret och den vänstra handens grepp kring lakanet är perfekta observationer. Man anar hur han kämpar för att få luft.
Med i bild är hans vän och läkare doktor Eugenio Garcia Arrieta, den framstående Madridläkaren som skötte alla Goyas krämpor och slutligen gav honom det sjukintyg som behövdes för utresetillstånd till Bad Plombères i Frankrike, i själva verket en flykt till Bordeaux, där Goya stannade till sin död 1828.
Dr Arrietas vänliga, fasta och observanta blick är den perfekte husläkarens. Hans professionella grepp kring patientens skuldra och medicinglaset inger förtroende. Det är den doktor alla söker, den medmänsklige och pålitlige hjälparen.
På målningens baksida tackar Goya sin läkare för den klokhet, skicklighet och vänskap som under åren botat hans sjukdomar.

Francisco Goya, född 1746, var en kontrasternas man, en konstens förnyare, en temperamentsfull revolutionär, en fulsnygg gatpojke och en behärskad hovman. Han upplevde intensivt ungdomens glada leverne, liksom ålderns många lidanden under Spaniens kris- och krigsår.
Då han stod på höjden av sin skaparkraft drabbades han vid 46 års ålder av en hastigt påkommen sjukdom med feber, blindhet, dövhet och yrsel. Synen återkom, men dövheten och yrseln kvarstod under resten av hans liv.
Diagnosen är omdiskuterad. Den engelske öronkirurgen sir Terence Cawthorne, som sett flera liknande fall, ansåg att det rörde sig om den mycket ovanliga sjukdomen Vogt–Koyanagi–Harada-syndromet, som karakteriseras av meningoencefalitiska symtom och uveit.

Krafterna och målarglädjen återkom, men dämpades av depressioner och isolering. År 1795 målade Goya hertiginnan av Alba i olika versioner, 1797 påbörjade han arbetet på de berömda etsningarna, »Los caprichos«, ett ord som här mera syftar på mardrömmar än på nycker, överraskningar. År 1808 kom fransmännens ockupation av Spanien. Goya skildrar motståndet i tavlan »Den 3 maj«, den första revolutionära målningen i historien.

Som änkling flyttade Goya 1819 in i en villa, som redan hade namnet »Den döves hus«, »La quinta del sordo«. Där målade han de kända smärtfyllda 14 väggmålningarna, som senare skickligt lossats från kalkväggarna och överförts till Pradomuseet.
Det var i den döves hus han 1820 målade dubbelporträttet av sig själv och dr Arrieta. Tavlan finns idag, efter många öden, i The Minneapolis Institute of Arts i Minnesota.


Ett dubbelporträtt: Goya själv är den sjuke, mannen som hjälper honom är hans vän och läkare doktor Eugenio Garcia Arrieta.