Det är när människor dricker vatten som innehåller en viss hoppkräfta av släktet Cyclops, som i sin tur ätit maskens larver, som de smittas.
Hoppkräftan förtärs i människokroppens magsäck och släpper då ut larverna, som under tiden i hoppkräftan har genomgått två förpuppningsstadier så att de nu är könsmogna maskar. De rör sig ut i vävnaderna runt magen där de parar sig.
Hanmasken dör kort därefter, medan den befruktade honmasken rör sig ut till olika delar av kroppen där den växer till sig i hudens bindväv under ett års tid.
Därefter söker den sig ut ur kroppen. Vanligast är att masken blottas i benen, men den kan komma ut praktiskt taget överallt; till exempel i ögon, mun och testiklar. Det finns fall där människor haft över trettio maskar på en gång. När masken ligger nära huden bildas en varböld som när den spricker blottas djuret. Smärtan gör att bäraren genast vill skölja den drabbade kroppsdelen i vatten, och det är då masken sprutar ut sina larver.
I vattnet äts de nu frilevande larverna av hoppkräftan, och så är cirkeln sluten.



Utrotandet av Guineamaskinfektionen beror mycket på att man har distribuerat filter i byar och samhällen. Stora tygfilter kan användas för att filtrera större mängder vatten som burits hem till byn.




Damata Fusheni från byn Tingole i norra Ghana har inte fått Guineamask efter det att hon började använda sitt vattenfilter för tre år sedan. Filtret, som skyddar användaren från att få i sig den hoppkräfta som bär på masklarverna, bär hon alltid med sig när hon går ut på fälten för att arbeta.




Sumayafi Chipura arbetar sedan ett par år tillbaka med att resa runt bland närliggande byar för att informera om hur man skyddar sig mot att infekteras med Guineamask. Det är tack vare den här typen av informationsarbete som sjukdomen nu är på väg att utrotas.