Svensk förening för allmänmedicin, SFAM, tycker att en värdighetsgaranti för äldreomsorgen bör innehålla en väl definierad servicenivå som inte får underskridas. Därmed går man emot Värdighetsutredningen, som ansåg miniminivåer vara ett kommunalt ansvar.
En sådan lägstanivå skulle utgå från fundamentala behov, snarare än att formuleras i timantal eller stödformer. Därmed skulle individen veta vad man har att förvänta sig, samtidigt som kvaliteten blir möjlig att följa upp ur ett nationellt jämställdhetsperspektiv. Det skulle också göra det naturligt att involvera hälso- och sjukvårdskompetens, eftersom sådan behövs för att identifiera problem och lämpliga åtgärder.
SFAM menar också att utredningen förbisett den svåra frågan om hur personer, exempelvis dementa, som inte själva kan uttrycka sina behov ska garanteras en värdig omsorg.
Enligt föreningen skulle ett förtydligande i lagtexten behövas, som anger hur begrepp som självbestämmande och integritet ska tolkas i sådana lägen.