1948 gav Alf Brodal, professor i neuroanatomi vid Oslo universitet, ut »Neurological anatomy in relation to clinical medicine«. Boken kom att bli en klassiker, som reviderades till nya upplagor 1968 och 1981 – den senare under medverkan av sonen Per Brodal i tre kapitel.


Viktiga referensverk
Dessa utgåvor om ca 1000 sidor var viktiga referensverk för neuroanatomer men även för kliniker inom neurodisciplinerna som underlag för topisk och funktionell diagnostik. Det kom att bli en unik succession av såväl Oslo-professuren som av boken och av samarbetet med Oxford Press. 1992 utkom sålunda Per Brodal med första upplagan av »The central nervous system – structure and function«, vilken i mångt och mycket var en fortsättning på faderns omfattande verk men i ny typografi, omarbetad för grundutbildningens behov. Den andra upplagan kom 1998, och jag har nu efter 500 tvåspaltiga sidor slagit ihop klotpärmarna på 2004 års vackra utgåva. Tiden har runnit undan. Per Brodal är idag professor emeritus. Han har varit och är mycket engagerad i medicinsk pedagogik och har under de senaste åren diskuterat utbildningsfrågor i flera artiklar i Tidsskrift fpr Den norske Lægeforening. Per Brodal nämner i företalet att boken främst vänder sig till läkarstuderande samt blivande sjukgymnaster och psykologer.


Hur ska de rätta läromedlen utformas?
Pedagogikens metoder och idiom förändras, och idag pågår vid flera studieorter reformprogram vad gäller läkarutbildningen. En vanlig målsättning i arbetet är en ökad integrering av preklinisk och klinisk utbildning, vilket bla betingas av att de akademiska lärarna inom tex cellbiologi, anatomi och farmakologi idag sällan har medicinsk grundutbildning. Lärare från basala och kliniska områden inom neurovetenskapen måste därför tillsammans bestämma en kunskapsnivå och därmed forma ett curriculum som är relevant för studentens framtida profession. Detta syfte gäller oavsett tyngdpunkt i pedagogisk metodik – katederundervisning, gruppundervisning, fallbaserad metodik eller problembaserad inlärning (PBI). Hur skall då de rätta, bästa läromedlen utformas? Boken lever och torde länge (alltid?) leva kvar som grunden för kunskapsinhämtande oavsett om den läses seriellt som kursbok eller »problembaserat«, fragmentellt. Idag är CD- eller nätutgåvor av undervisningsprogram viktiga komplement till boken i basal och klinisk neuroutbildning. Det kompletta verket »Basal och klinisk neurovetenskap för läkare« finns emellertid mig veterligen inte på något språk i någon medial form.
Neuroutbildningen av läkare i Sverige har sedan länge baserats på en rekommenderad basal kursbok (i Uppsala: Purves och medarbetare, »Neuroscience«, 3:e upplagan, Sinauer; 2004) och en lärobok i neurologi (i Uppsala: Aquilonius och Fagius redaktörer, »Neurologi«, 3:e upplagan, Liber; 2000). Vanligen söker då den basala boken »integrera framåt« med kliniska exempel under det att läroboken i neurologi »integrerar bakåt« mot tex neuroanatomi och fysiologi. Att lägga kunskapsribban på lämplig höjd är en grannlaga uppgift. Den måste väl i den basala läroboken ligga över »den kliniskt relevanta miniminivån« för att boken skall locka till fördjupning och förhoppningsvis inspirera till forskning? Hur skall då en lärobok recenseras och utvärderas? Av en äldre professor i neurologi? Av studenter eller av nyutexaminerade läkare?


Fyller med råge kunskapsbehovet
I mitt perspektiv fyller Per Brodals bok med råge kunskapsbehovet i strukturell neuroanatomi för studenten vid avslutad läkarutbildning, och den torde räcka även för specialistutbildningen i neurologi. Fastlagda fundament i neuroanatomi är ju oföränderliga, och många fina schematiseringar av bansystemens utbredning är typografiskt moderniserade kopior av figurer från Alf Brodals bok från 1981. Man är dock begränsad till två färger (svart och rött), och bilderna ligger därför långt under den suveräna nivå som utmärker tidigare nämnda »Neuroscience« av Purves och medarbetare, vilken har liknande omfång. Modern »neuroimaging« borde ha använts i större omfattning som illustrationsmaterial då ju dagens tekniker ger bilder av hjärna, ryggmärg, nervplexa och kärlträd med en upplösning som utvecklats i språng under de allra senaste åren. Bokens magnetkamerabilder är daterade 1994. Dessvärre har man försummat att maska av patientnamn och födelsedata (sic!) i en illustration.
Per Brodal har brutit in »fördjupningsrutor«, som i sig inte är nödvändiga för förståelsen av bokens löpande text, men som ger möjlighet till differentiering av lärandet. Boken är logiskt uppbyggd, och kapitlens indelning med många underrubriker ger god överskådlighet. Språket är spänstigt och engagerar läsaren med slående exempel på nervsystemets fantastiska komplexitet.


Missprydande brister
Att som ensam författare till en lärobok på denna nivå ansvara för att såväl strukturella som funktionella aspekter på hela vårt nervsystem är korrekt beskrivna och uppdaterade torde vara en övermänsklig uppgift. Inte oväntat fångar jag som klinisk neurolog också upp bokens ganska många sakfel och föråldrade synsätt inom diagnostik och terapi.
Här följer några påståenden som inte längre äger giltighet: Blod från sinus petrosus används för analys vid neuroendokrina utredningar. Dislokation av förkalkad corpus pineale vid skallröntgen används vid diagnostik av hemisfärsprocesser. Barbiturat används huvudsakligen som antiepileptikum. Resultaten av trombolysbehandling vid ischemiskt stroke är hitintills nedslående. Etiologin till Huntingtons sjukdom är okänd.
Sådant misspryder. Trombolysbehandling vid stroke tex är etablerad i USA sedan 1996 och inom EU sedan 2003, och den expanderande trinukleotidsekvensen vid Huntingtons sjukdom borde givetvis ha omnämnts. Jag måste också påpeka att en olycklig sammanblandning av teknikerna datortomografi och positronemissionstomografi föreligger i två fördjupningsrutor.
Liknande fel har jag inte uppdagat i den tidigare omnämnda »Neuroscience«, där ju ett stort antal experter samarbetar, och, som enligt min uppfattning, mycket väl försvarar sin plats som kursbok i basal neurovetenskap.
Per Brodals utgåva 2004 kan bara få tre reflexhammare av fem möjliga.