Kan man över huvud taget recensera lyrik? Det är en intressant fråga. En människa skriver djupt, utlämnande och äkta om något som berört deras innersta. Skall man som recensent leverera en schablonartad, negativ kritik måste man verkligen ha mer på fötterna än det egna godtycket. Recensentens risk för kränkande maktutövning gentemot poeten är stor. Så tänker jag inför det att Läkartidningen sänt mig en nyutkommen diktsamling.


Sökande efter mening
Skönlitterär gestaltning kan spela stor roll i sökandet efter mening och sammanhang. Dikten ger inga svar men beskriver själva sökandet. Dikten är den subjektiva röstens ord. Att själv skriva skönlitteratur är en form av terapi. Att läsa vad andra skrivit kan också minska det existentiella lidande som det innebär att vara sjuk eller att bära vetskapen om att det snart är dags att skiljas från livet.


Läkaren blir patient
Det finns en litteraturgenre där läkare beskriver hur de »bytt sida« – från läkare till patient. Det är enligt min mening en genre som riskerar att bli patetisk. Men det finns lysande undantag. Clarence Crafoords senaste bok »Hjärtats oro« (2004) är ett sådant. Till dessa lysande undantag ansluter sig nu Klas Svenaeus diktsamling »Sånger om kärlek och cancer«.
Klas Svenaeus var psykiater, verksam vid Enheten för krigs- och tortyrskadade i Göteborg. Våren 2001 fick han besked om att han hade cancer, och han dog året därpå. Under sin sjukdomstid skrev han dikter om sina erfarenheter.


Lyrik av medicinskt intresse
Klas Svenaeus´ dikter berör i sin mångtydighet. Han har ett rikt utvecklat lyriskt språk. Jag anar, utan att säkert veta, att han genom livet skrivit mycket dikt. I »Sånger om kärlek och cancer« finns helt underbara ord och vändningar, bilder och associationer. Det är en diktsamling som lever i sin egen lyriska kraft. Men den är också läsvärd ur ett mer strikt medicinskt perspektiv. Jag tänker då främst på alla som arbetar med cancervård. Där är Svenaeus´ bok en extra angelägen läsning. Den ger den läsande vårdaren ett fördjupat perspektiv på det egna yrkets egentliga innebörd.


En lyrisk realist
»Sånger om kärlek och cancer« är uppbyggd i cykler. För egen del blir jag mycket gripen av det avsnitt som fått rubriken »Sånger från Sahlgrenska sjukhuset«. Läsaren förs i dikterna till onkologklinikens avdelning 70 och möter funderingar över cancer, existens och kärlek. Det tar tid att förstå vad cancern gör med kropp, själ och relationer, skriver Svenaeus. Känslorna är överväldigande, och därför ger Klas Svenaeus dem diktens form. Han lyckas oerhört fint att balansera mot det alltför högstämda. Han är en lyrisk realist.
I ett avsnitt i boken finns galghumoristiska strofer. I en av dem heter det:
»Heja Klasa friskt humör
Slåss mot cancern tills den dör«.

Men djupast når författaren när han kastar av sig alla jargonger och avklätt presenterar lika smärtsamma som underbart insiktsfulla iakttagelser över livet och lidandet. Språket är förtätat, och borrar sig djupt ner i det allmänmänskliga. Kanske kan man säga att Svenaeus skriver dikter om sorgen som kan levas ut innan man dör – det som läroböckerna kallar antecipatorisk sorg.


Undviker klibbig sentimentalism
En av bokens höjdpunkter är för min del vad författaren kallar »Medkänslans sånger«. Med det temat finns en risk för klibbig sentimentalism, men det är något Svenaeus skickligt undviker. Hans dikter är lyhörda. De saknar prålig yta och blottlägger direkt ett djup. »Var fanns jag med min cancer? Vad hade den gjort med mig?«, är ett återkommande tema.


Trösterik läsning
Jag upplever gång på gång tröst när jag läser fram och tillbaka i »Sånger om kärlek och cancer«. Svenaeus´ beskrivning över dilemmat att vara sjuk och hjälplös vårdare är bland det viktigaste i denna samling:
»Var patient
låt andra lyssna.
Ge dig tid att fundera över cancern
som en vanlig människa.«


En bok att återvända till
Vem får leva och vem får dö? »Sånger om kärlek och cancer« är en bok att fundera över och att återvända till. Det är, som författaren påpekar i sin »Introitus«, dikter skrivna under fritt fall.