Detta är bokens andra upplaga. När den första upplagan kom 1993 var det en frisk fläkt som fyllde ett tomrum. Sammanhängande traumatologi på svenska fanns då i stort sett endast som avsnitt i katastrofmedicinska böcker. Åke Andrén-Sandberg medverkade tillsammans med många andra till att föra upp traumaomhändertagandet på dagordningen. Debatten fördes då i många forum, såsom dagspress, TV och Läkartidningen.


Föregångare inom tramatologin
I SBU-rapporten »Trafikolycksfall«, som släpptes i maj 1994, medverkade författaren med vetenskaplig bearbetning. Sammantaget blev det en ordentlig upprustning och uppvärdering av arbetet omkring traumapatienten.
Inspirationskällan var det transatlantiska synsättet med ett systematiskt standardiserat omhändertagande av traumapatienten enligt A–B–C–D–E. Metoden som idag är allmänt erkänd och lärs ut på ATLS(advanced trauma life support)-kurser. Vidare startade författaren traumaregistrering för att kvalitetssäkra traumavårdkedjan.


Nästan identisk med första upplagan
Andra upplagan av boken »Innan bakjouren kommer« är så gott som identisk med första upplagan.
I boken föreligger fortfarande sakfel och stavfel (som jag trodde berodde på tryckfelsnisse men som efter kontroll i första upplagan visar sig vara de- samma). Exempel på sakfel är angående tryckpneumotorax på sidan 58: »Mediastinum överskjuts mot den skadade sidan É«; skall vara oskadade sidan. Exempel på stavfel är på sidan 79: »Bottles sign« skall vara »Battles sign«.
I inledningen av skalltraumakapitlet skriver författaren att det skett en betydande ökning av kunskapen under senaste decenniet, vilken lett till bättre diagnostik och behandling. Tyvärr framkommer inte detta i faktainnehållet i resten av kapitlet eller i boken i övrigt, vilket är olyckligt för novisen, som boken riktar sig till.
Någon uppdatering av fördjupningslitteraturen har inte gjorts. Avsnittet »Vidareläsning« är identiskt med det i första upplagan, dvs har nu över tio år gamla referenser. Detta lämnar läsaren utan möjlighet att få insyn i det senaste decenniets kunskapsutveckling, som författaren hänvisar till på flera ställen i boken.
I skalltraumakapitlet får hyperventilation en framträdande plats, trots att det i dagsläget endast skall ges till den som har hotande hjärnstamsinklämning för att vinna tid för kirurgisk åtgärd eller peroperativt för att undvika att hjärnan pressas ut genom kraniotomin. För övriga svårt skallskadade är kontrollerad normoventilation det som förordas.


Försök till förbättrad layout
Icke fullföljda ansatser för att få boken mer översiktlig och lätt att hitta i har gjorts men är inte konsekvent genomförda i alla kapitel. I kapitel 2, »Första omhändertagandet«, har man tex lyft fram nyckelpunkter genom att mörklägga bakgrunden under de olika A–E-punkterna. Den layouten skulle om den fullföjts i alla kapitel fått boken att bli ett praktiskt verktyg, som målgruppen ogärna skulle släppa ifrån sig vid arbete på akuten.


Alltför ytlig och dåligt uppdaterad
Helhetsintrycket är att bokens brister från första utgåvan inte har åtgärdats. Kunskapsutvecklingen, som författaren nämner, lyser med sin frånvaro i texten, så också referenser. Jag ser inte att denna upplaga av boken tillför något nytt för dem som arbetar på akutmottagningen eller inom primärvården.
Boken blir mest en introduktion och är då alltför ytlig och inte uppdaterad för att bli köpt av målgruppen. Det hade varit bättre om andra upplagan hade reviderats mer utförligt och avspeglat innehållet i sjunde utgåvan av ATLS 2004.