Gunnar Akner är docent i geriatrik, överläkare vid Äldreforskning nordväst och styrelseordförande i Svensk förening för geriatrik och gerontologi sedan 1999. Boken grundar sig till en del på de fakta och problem som kom fram i SBU-rapporten »Evidensbaserad äldrevård« (2003) och i den statliga utredningen »SENIOR 2005«, i vilka bägge publikationer Akner medverkade.


Bristande överblick inom sjukvården
Bokens fokus är den multisjuke äldre patienten och hur denne bäst bör tas om hand. Det finns enligt Akner inom sjukvården bristande överblick över patientens samlade hälso- och vårdproblem; dålig samverkan mellan akuta (sjukhus) och kroniska (primärvården) vårdgivare; bristande uppföljning av insatta åtgärder och behandlingar; bristande kvalitetssäkring av utförda insatser; bristande överblick av den samlade vårdkonsumtionen hos äldre multisjuka och en fragmenterad journaldokumentation. Till detta kommer uppdelningen på två huvudmän med medicinskt (landstingen) och socialt (primärkommunerna) finansiellt ansvar; det faktum att kommunerna inte får anställa läkare, vilket innebär att läkarna betraktas som konsulter och inte har något ansvar för organisation, dokumentation eller personalutbildning; bristande vetenskapligt underlag för behandling av de allra äldsta (visat i SBU-rapporten) liksom bristande utbildning i geriatrik hos de flesta personalkategorier.


Integrerad äldrevårdsorganisation
Boken belyser grundligt multisjukligheten hos äldre, och ett par patientbeskrivningar illustrerar problemen liksom ett flertal tabeller. Ett system för problembaserad integrerad bedömning av den multisjuke äldre patienten presenteras, nämligen DBU-metoden: diagnos, behandling och uppföljning. Ett patientfall används för att utförligt illustrera metodens fördelar. Akner har ett organisatoriskt perspektiv i boken (framgår av ett citat på försättsbladet: »Every system is perfectly designed to produce the results it does. If you do not like the results then you must change the system«) men har ändå förmågan att utförligt knyta framställningen till den enskilde äldre patientens situation. Boken slutar med ett förslag om en integrerad äldrevårdsorganisation i form av äldrevårdscentral med geriatriskt utbildad personal (ÄVC), och denna central skulle även kunna erbjuda olika typer av slutenvård.


Tankeväckande läsning
Boken är tankeväckande och visar Akners erfarenhet och beläsenhet. En styrka är den detaljerade genomgången av den multisjuke patienten från organperspektiv till samhällsperspektiv. Recensentens uppfattning är att ett fåtal äldrevårdscentraler i landet, med adekvata FoU-resurser, skulle kunna testa nya vård- och omsorgsformer för multisjuka äldre. Resultaten skulle sedan kunna erbjudas primärvården, som måste ha det totala ansvaret för de multisjuka äldre. Att lista om patienter som sedan många år är välkända på sin vårdcentral till en ny äldrevårdscentral ter sig tvivelaktigt. Bättre då att satsa på geriatrisk utbildning för alla personalkategorier.


För alla med intresse för äldresjukvård
Boken riktar sig till alla som vill följa diskussionen om den framtida äldresjukvården, och en styrka är dess betoning på kvalitetssäkring, samverkan primärvård/sjukhusvård och uppföljning av behandlingsinsatser och vårdkonsumtion. Se även Läkartidningen nr 10 2005, där metoden presenteras mer utförligt.