»Doktor Semmelweis och barnsängsfebern« är skriven av den amerikanske kirurgen och professorn Sherwin B Nuland, på svenska tidigare utgiven med boken »Hur vi dör«. Även denna gång är ämnet för dagen döden, här i form av den farsot som hemsökte de europeiska barnbördshusen i kölvattnet på industrialiseringen. Den organiserade sjukvårdens framväxt var ingalunda något endast positivt. Puerperal- eller barnsängsfebern uppstod delvis på grund av den då expansiva vetenskapen patologisk anatomi, som senare kom att mynna ut i vår tids moderna medicin. Det nymornade intresset för sjukdomarnas manifestationer ledde till en ökad verksamhet på sjukhusens obduktionsavdelningar. Man ville helt enkelt veta vad som låg bakom dämpade perkussionstoner och auskultatoriska rassel. Läkarna och medicinstudenterna blev de födande kvinnornas banemän. Efter noggrant genomfört värv i dissektionssalarna äntrade de sedan förlossningsavdelningarna – med död och förintelse i sina spår.


Banade väg för aseptiken
Den som upptäckte sambandet var den ungerske läkaren Ignáz Semmelweis, som i mitten av 1800-talet var verksam som förlossningsläkare vid Allgemeine Krankenhaus i Wien. Hans upptäckter röjde väg för aseptiken.
Nuland inventerar inledningsvis översiktligt de mer eller mindre fantasifulla förklaringarna till sjukdomens uppkomst som förekommit i medicinhistorien. Beskrivningen av sjukdomsmanifestationerna är naturalistisk, och stanken från de obducerade liken står stundtals kväljande ut från boksidorna.
Författaren har avhållit sig från en vetenskaplig terminologi, och texten är således tillgänglig även för den medicinskt oinitierade.
Först efter en tredjedel av boken äntrar huvudpersonen scenen. Efter en kort passage, innefattande en beskrivning av Semmelweis´ borgerliga uppväxt, inleds berättelsen om hans målmedvetna kamp för att finna källan till sjukdomen – och utrota densamma. Hans stora insats var att han insåg att sjukdomen inte spreds epidemiskt, utan direkt från förlossningspersonalens kontaminerade händer. I kampen mot de dödliga infektionerna använde han klorkalk och nagelborste som enda vapen och lyckades nästan vinna gehör för sina teorier. De styrande på sjukhuset var dock vidskepligt lagda och föga mottagliga för nya tankar.


Dog i vanära på sinnessjukhus
På grund av en oförmåga att dokumentera sina iakttagelser samt att han misslyckades med att sätta upp reproducerbara experiment fick Semmelweis lämna Wien och fly tillbaka till Ungern, där han senare dog i vanära på sinnes-sjukhus. Hans tillkortakommanden tillskriver författaren Semmelweis´ egen irrationella personlighet, och han förfäktar en egen teori, som går ut på att Semmelweis i slutet av sitt liv skulle ha lidit av Alzheimers sjukdom. Semmelweis fick efter sin död upprättelse och tillerkändes relativt snabbt epitetet nationalhjälte.


Biografi över en vetenskaplig teori
Boken kan sägas vara en biografi över uppkomsten av en vetenskaplig teori, snarare än en levnadsteckning. En stor del av texten är tämligen löst upphängd på anekdotiska berättelser, av vilka somliga är mycket intressanta och tänkvärda. Så berättas till exempel om en professor Michaelis i Kiel, vars älskade systerdotter avlidit i sjukdomen efter att ha förlösts av hans egna händer. När Michaelis nås av insikten om hur enkelt dödsfallet hade kunnat undvikas, begår han i ren desperation självmord. Trots bokens prolog – som endast kan karaktäriseras som ett ädelpekoral – är denna bok bitvis spännande och läsvärd i det att den sammanfattar en vändpunkt i medicinhistorien.