Den här antologin om alternativ (eller komplementär eller integrativ) medicin har sitt ursprung i ett seminarium som hölls i augusti år 2002. Redaktör är fil dr Motzi Eklöf, verksam vid Tema hälsa och samhälle, Linköpings universitet. Hon har tidigare publicerat arbeten inom området och står här för inledning, introduktion och avslutning.
Av övriga 14 bidragsgivare är flertalet akademiska lärare eller doktorander inom områdena omvårdnadsvetenskap, psykologi, psykoterapi, filosofi, journalistik, sociologi och socialhistoria, vetenskapsteori och etnologi. Torkel Falkenberg är ledare för Centrum för studier av komplementärmedicin vid Karolinska institutet. Lars-Gunnar Gunnarsson, den ende läkaren bland författarna, är neurolog och stressforskare vid universitetssjukhuset i Örebro.


Qigong enda metod som beskrivs
Eklöfs inledning har en programförklaring. »I stället för att försöka slå fast vad en komplementär medicin är vill vi lyfta fram vikten av att studera hälsa, vård och behandling i sitt sociala och kulturella sammanhang.«
Boken visar sig vara konform med dessa förutsättningar, med ett undantag. Gunnarsson och medarbetare beskriver qigong och redovisar en regelrätt prövning av metoden vid muskeldystrofi.
Några av patienterna rapporterade vissa värdefulla effekter. (Det kan noteras att om man bortser från kopplingen till de kinesisk-medicinska kroppsmeridianerna har qigong uppenbara likheter med rörelse-, andnings- och avslappningsövningar inom sjukgymnastiken.)
Läsaren får i övrigt ingen beskrivning av alternativmedicinska verksamheter. Kapitlen är essäer där alternativmedicinen betraktas utifrån, med de synvinklar som följer av skribenternas verksamhetsområden.


Sliten kliché om biomedicinen
Komplementärmedicin (med dess myller av olika diagnostik- och behandlingsmetoder) behandlas som en enhetlig företeelse som det är möjligt att fälla generella omdömen om. Tex finner man den välbekanta klichén att alternativmedicinens utövare tillämpar helhetssyn på människan medan detta inte är fallet inom hälso- och sjukvården.
Detta påstående, som saknar redovisad grund, förgrovas av en av författarna till att (jag citerar) det vanliga biomedicinska synsättet bygger på en (implicit) föreställning om en patient med (somatiska) besvär som »maskinen-som-ska-lagas«. Dock finns i boken en avvikande röst: sociologen Bengt Richt kritiserar både enhetlighetstanken och påståendet om helhetssyn.


Resultatredovisning saknas
I inledningen konstateras att antalet forskningsinitiativ på det komplementärmedicinska området har ökat markant. »Initiativ« ger intryck av något ofullbordat. Det sägs inte att ett stort antal prövningar har fullbordats, och det nämns inte hur man kan söka de publicerade resultaten.
Eklöf anger som författarnas förhoppning att boken kan stimulera till ytterligare forskning och diskussion kring innebörden och betydelsen av alternativ och komplementär hälso- och sjukvård.


Metod-och resultatbok efterlyses
Till detta skulle jag vilja addera förhoppningen att det kommer att publiceras en bok som beskriver var och en av de mest utnyttjade alternativmedicinska metoderna och – framför allt – som redovisar en genomgång av resultaten från de prövningar som gjorts. Om man yrkesmässigt behandlar människors hälsoproblem är det resultaten som räknas.