En ny lärobok är inte bara en kunskapssammanställning för studenter, den är också en manifestation och programförklaring för ämnet. Speciellt tydligt är detta när det gäller »yngre« specialiteter. Den första läroboken i intensivvård på svenska, av Eklund, Westermark och Wåhlin, utkom 1968 och utgjorde dåtidens helt nödvändiga markering av en ung och tidvis ifrågasatt subspecialitet inom anestesiologin. Detta pionjärarbete har otvivelaktigt lagt en stabil teoretisk grund för svensk intensivvård. Nödvändigheten av att manifestera intensivvård som en separat, specifik vårdform finns inte längre. På så sätt är intensivvården inte ifrågasatt. Huruvida den dessutom ska vara en från anestesiologi helt fristående egen specialitet är dock fortfarande kontroversiellt. Utvecklingen i Europa och, även i andra delar av världen, går snarast mot en autonom specialitet.
Den nya svenska läroboken i intensivvård under redaktion av Anders Larsson och Sten Rubertsson bör också ses som en manifestation för den moderna svenska intensivvården. Majoriteten av de över 50 författarna är nationellt ansedda, utpräglade »intensivister«. Flera andra av författarna har en tydlig intensivvårdsprofil, men kommer från andra specialiteter än anestesi och intensivvård.
Teoretiska och praktiska aspekter
Den moderna, teoretiska vetenskapliga grunden för intensivvård beskrivs samlat för första gången på svenska. De inledande kapitlen om intensivvårdsetik, cell- och molekylärbiologi, cellöd och ischemi/reperfusion beskriver den grundforskning och det fundament som all modern intensivvård vilar på. Fokus har förflyttats från ren cirkulations- och respirationsfysiologi till den moderna genetiken och biokemin. Samtidigt har de etiska övervägandena fått en alltmer framträdande plats. Dessa kapitel är bokens kanske bästa, inte minst därför att de markerar intensivvårdens teoretiska frontlinje. I övrigt täcker boken de flesta teoretiska och praktiska aspekter på modern intensivvård.
Vissa randanmärkningar
Den grundläggande problematiken med stora läroböcker är också uppenbar. Vissa delar är föråldrade redan när de publiceras, och upprepningar förekommer. Således ges pulmonaliskateterisering, idag sällan förekommande, nära åtta sidor medan ett i kliniken alltmer använt och nödvändigt instrument, ekokardiografi, endast får en halv spalt. Intensivvårdens speciella organisation och arbetssätt behandlas också knapphändigt. Mobila intensivvårdsgrupper (MIG), och det speciella arbetssätt som dessa fordrar, nämns knappast. Detta trots att många sjukhus utökat sin IVA-verksamhet inom detta område. Respiratorsedering med Isofluran, som kan komma att förändra sederingsrutinerna i grunden nämns inte. Det finns fler exempel.
Detta är naturligtvis randanmärkningar, som på intet sätt påverkar det faktum att boken »Intensivvård« är en stor manifestation på många plan av den moderna svenska intensivvården. Den har betydelse inte bara som en fullödig lärobok, som fyller en självklar plats i utbildningen av framför allt läkare från olika specialiteter men också sjuksköterskor under specialistutbildning.
