Det är speciellt att i skönlitteraturen hitta en mening som »… häftigt humör, vilket tyder på reducerade nivåer av GABA vid receptorerna i striatum«. Två sidor senare hittar man ord som apraxi, agnosi och demens i författarens koncisa beskrivning av Huntingtons korea, eller »en gen på kromosom fyra upprepat av sekvensen CAG«. Det är den lycklige neurokirurgen Perowne som är utsatt för ett rånförsök. Han räddar sig genom sin medicinska auktoritet och genom att kasta både diagnos och prognos i ansiktet på sin vedersakare.

Perowne träffar sin blivande hustru när hon fått en hypofysapoplexi. På tre fulla sidor får läsaren en detaljerad beskrivning av en transsfenoidal hypofysektomi. Längre fram i historien hamnar den presumtive rånaren under Perownes kniv vid en nattlig operation. Hela sekvensen från att kirurgen blir uppringd i hemmet till efterförloppet på IVA beskrivs i detalj. Ingenting utelämnas från röran i omklädningsrummet till stämningen under operationen, lukten av benmjölet från sågningen eller diatermin, svårigheten med att lyfta en benlambå utan att skada sinus sagittalis, utseendet av motorkortex när duran delats och ord som nucleus caudatus, putamen eller araknoidalfransar.

Mästerlig är också beskrivningen av vad som sker när Perowne besöker sin mor på ålderdomshemmet med unkenheten, sysslolösheten och personalens hurtighet. Hennes framväxande demens skildras i medicinska termer som en kognitiv funktionsnedsättning där de neuronala nätverken upplöses.
Interfolierat med dessa högklassiga medicinska referat ligger Perownes funderingar över det stundande Irakkriget och över människor han iakttar omkring sig under sin lediga lördag i London. Hans Blix omnämns flera gånger.
Perowne lever i ett lyckligt äktenskap, älskar med sin hustru och har aldrig en tanke på andra kvinnor. De har två framgångsrika barn och är helt enkelt en mycket lycklig familj, som drabbas av en katastrofal händelse mot slutet av dagen.

Att skildra lyckan är inte många författare förunnat. Det är olyckan, eländet, sveket, förtvivlan eller sorgen, människans svårigheter och förnedring som vanligtvis fascinerar oss. Vi kanske vill vaccinera oss mot problemen, se att vi själva har det bättre eller lära oss hur vi kan hantera bedrövelserna. Men lyckan, som vi alla längtar efter, den är det svårt att få läsa om. Den litteraturen blir tråkig.

Jag fascineras i denna roman av att en kliniskt verksam läkare får symbolisera en mogen, lycklig man, en man som vill stå emot ondskan, som vill göra gott. Hans familjeliv, hans kunskaper, hans tillfredsställelse med arbetet är väl skildrade utan att författaren har väjt för den medicinska terminologin. Samtidigt kan detaljrikedomen ibland bli väl utförlig och banal, som när Perowne sitter i bilkö eller spelar en squashmatch.

McEwan har i tidigare romaner berört medicinska områden. »Kärlekens raseri« bygger på en man som lider av de Clérambaults syndrom, det vill säga erotomani, och dess konsekvenser för omgivningen. I »Amsterdam« gör två äldre män upp ett kontrakt om ömsesidig dödshjälp, och i »Försoning« finns detaljerade beskrivningar av bortträngningens mekanismer, krigssjukvård, sjuksköterskeutbildning och posttraumatisk stress.
Författaren återkommer, likt bildkonstnärer som ofta upprepar sina motiv, i bok efter bok inte bara till medicinska områden, utan också till musik, litteratur och ondskans problem, till exempel i »Black dogs«. I efterordet till »Lördag« tackar han den neurokirurg och anestesiolog som han fått följa under två års tid. Som medicinare är det upplyftande att få en framträdande författares synpunkter på vårt ämnesområde.