Epidemiologin och epidemiologer har nog alltid varit intresserade av att finna orsaker till olika sjukdomar och företeelser, för att därmed också kunna göra någonting åt dem. Ändå har, vad jag vet, den »aktivistiska« aspekten en undanskymd plats i de flesta läroböcker i ämnet, annat än som en sorts yttre triumfatorisk bekräftelse på riktigheten i teorin. Ett känt, klassiskt exempel var när dr Snow på 1850-talet påvisade hur kolerasmitta spreds via ett av Londons vattenverk.

Ett undantag från detta är Julie Cwikels nya lärobok, som systematiskt och mycket pedagogiskt – det märks att hon varit lärare i ämnet i många år – går igenom epidemiologins teori och historiska framväxt till en betydande disciplin. Det märks på hur dess resultat och ansats anammas i medier (ibland med förödande förenklingar).
I Cwikels bok dominerar ändå exemplen från nyare tid, och det handlar inte bara om rent medicinska frågeställningar eller fenomen: detta är uttryckligen social epidemiologi, i bemärkelsen att fenomenen kan ha sociala orsaker och/eller viktiga sociala konsekvenser.
Ett speciellt analysschema hjälper forskaren eller praktikern att fokusera på de viktiga frågorna och systematiskt samla relevanta data för senare åtgärder.
Allt ifrån åderlåtning till mord, frågan om talk och äggstockscancer, spridning av HIV och veneriska sjukdomar samt tankeväckande exempel på whistle-
blowing behandlas. Möjligen kunde de etiska aspekterna ha behandlats utförligare, de får nu bara en halvsida.

Bokens syfte är att stimulera till att förbättra världen, och själv lever professor Cwikel upp till detta i sin tjänst vid universitetet i Beersheva, med undersökningar och aktivism kring trafficking, som är ett betydande problem i dagens Israel.
Jag noterar att hon har många exempel från svensk epidemiologisk forskning; hennes far var den kände epidemiologen John R Goldsmith, som ett tag arbetade vid KI.
En omfattande referenslista höjer bokens värde för nybörjare i disciplinen, men även etablerade epidemiologer kan ha något att lära i den.