Åkte till Tchad – vill underlätta för medarbetare att göra samma sak

Margareta Danelius, specialist i internmedicin och gastroenterologi, hann närma sig 60 år innan det blev läge för hennes första utlandsplacering för Läkare utan gränser. Det var lite av en slump, men också något hon »gått och drömt om« som 20-årig läkarstudent.

– Mycket kom emellan, som det gör, med utbildning, familjebildande, jobb. Jag hade varit chef i många år och kände att allt nästan var för stabilt – jag ville göra mer.

I tjugo år jobbade hon som chefläkare på Capio Sverige. År 2024 växlade hon upp till att bli chefläkare för Capios ägarbolag Ramsay Santé, som förutom Sverige också bedriver vård i Norge, Danmark, Frankrike och Italien. Tillfället att göra något helt annat kom i samband med att bolaget donerade ett större bidrag till Läkare utan gränser.

– Min chef bad mig träffa Läkare utan gränser i Bryssel för att se om vi kunde samarbeta långsiktigt, men jag tror också att hon anade att jag var sugen på något mer. När jag kom hem sa jag: »Förresten, jag har skickat in en ansökan.«

Ansökningsprocessen var lång. 2023 fick Margareta Danelius förfrågan om ett uppdrag att arbeta på olika öppenvårdskliniker i Libanon. Hon tackade ja till det och var borta i åtta månader. Året efter åkte hon till Sudan i några månader för att jobba med akutsjukvård. I höstas var det dags för det senaste uppdraget i Tchad.

– Jag fick frågan om att åka på ett pågående projekt om undernäring, berättar Margareta Danelius.

Problemen med undernäring i Tchad har pågått i decennier och är bland annat en följd av landets svårigheter med en stabil livsmedelsförsörjning. Läkare utan gränser skriver i en artikel att nedskärningar i humanitärt bistånd från både USA och Europa har förvärrat situationen. Läkare utan gränser har därför genomfört insatser i flera regioner, bland annat i Salamat, där läget var särskilt ansträngt, varför organisationen inledde en akut insats på sjukhuset i Am Timan i augusti. Ett av fem barn under fem år i Salamatregionen är akut undernärt, berättar Margareta Danelius. De flesta kan behandlas i öppenvård, men de med komplikationer behöver sjukhusets resurser.

– Belastningen ökade väldigt fort där på kort tid, och den förvärrades av utbrott av mässling samtidigt. Det var brådskande och sjukhuset behövde ett par händer till, och jag kunde åka på kort varsel.

Margareta Danelius bodde på Läkare utan gränsers bas, en gård med ett par hus som fungerade som både bostäder och kontor.

– Det var mest lokalanställda, men vi var några internationella medarbetare också.

Margareta Danelius tjänstgjorde på en barnavdelning på sjukhuset i Am Timan som Läkare utan gränser fått ansvar för, med syftet att behandla barn upp till fem år som lider av akut undernäring och komplikationer.

– Vissa av barnen som kom in var verkligen supersjuka och hade komplikationer som till exempel malaria eller mag–tarminfektion.

Först behandlades infektionen, och under tiden fick barnen näring i form av en näringsmjölk.

– Det är en väldigt svag lösning som stabiliserar hela systemet, som mammorna ger barnen i pipmugg. Men det händer att barnen är så ovana med mat att kroppen inte klarar av att äta, och då kan de behöva sondmatas först.

Efter ett par dagar gör man ett så kallat aptittest, berättar Margareta Danelius. Det innebär att barnet får en jordnötskräm, Plumpy’nut, som vanligen används för att stävja akut undernäring i öppenvård.

– Om allt stabiliserar sig kan barnen sedan följas upp i öppenvården. Det är ett magiskt ögonblick när barnen lyser upp och man får se mammans lättnad när barnet kan börja äta.

Och det är de magiska ögonblicken som gör det värt allt slit.

– Det var intensiva dagar och jobbigt att jobba i 40-gradig värme. Men jag har säkert hjälpt ett hundratal barn, men på ett sätt är det en droppe i havet. Många har sagt till mig nu när jag kommit hem att de aldrig skulle orka se så många sjuka barn, och visst är det jobbigt, men det ger sådan energi och glädje när de blir bättre.

Margareta Danelius har energin kvar i kroppen några veckor efter hemkomst och känner en »djup tacksamhet« över välfärden hemma i Sverige. Nu jobbar hon återigen vid skrivbordet på Capios huvudkontor med ledarskapsfrågor, kvalitet och patientsäkerhet för Ramsay Santé.

Och det finns vissa idéer som vistelsen i Tchad fört med sig.

– Den här standardiserade processen som man jobbar efter när det kommer till undernärda barn är något som jag tycker man kan applicera i högre grad i Sverige. Standardiserade vårdförlopp för cancer är ett exempel på där det funkar bra, och jag tror att man kan applicera standardiserade förlopp i fler sammanhang. Min uppfattning är att det frigör mer tid för mötet med patienten.

En annan tanke Margareta Danelius vill göra verklighet av är att underlätta för medarbetare att åka på liknande uppdrag.

– Vår hr-avdelning diskuterar redan med Läkare utan gränser om hur vi kan underlätta för anställda att åka i väg och hur vi använder kunskapen från hemvändare, inte minst när det gäller beredskapsfrågor. Det är nyttigt att lära sig hur vård fungerar i olika länder.