Allmänläkaren: »Man riktigt kände att det var en virusinfektion i luften«
Del 4 av 5. »Vi tog all handsprit vi hade, duschade och bytte kläder.« Mattias Tolke, ST-läkare i allmänmedicin, desinficerade allt när coronaviruset slog till i Dalarna. När stormen började lägga sig blev han i stället personen som propsade på färre munskydd och visir. »Det var svårt att läsa av patienters mående, vi behövde se varandra till slut.«
Mattias Tolke. Foto: Privat
Mattias Tolke glömmer inte sitt första möte med viruset när han under vårvintern 2020 jobbade som ST-läkare på Falu vårdcentral.
– En dag i veckan åkte vi ut som ett mobilt team, och jag och min kollega blev utskickade till en äldre person som hade långt gången KOL. Han var i väldigt dåligt skick, och hans fru var klart sjuk hon med. Man riktigt kände att det var en virusinfektion i luften och vi tänkte: »Det här är nog den nya sjukdomen.«
För att vara på den säkra sidan dränktes allt i handsprit så fort de kom ut till bilen.
– Vi tog all handsprit vi hade, duschade och bytte kläder. Man var hispig på en absurd nivå då. Det är möjligt att jag hade stött på viruset förut, men det här var första gången jag var väldigt säker på att det var det.
Viruset härjade dock troligtvis i Dalarna tidigare än så. Det framkom senare att Dalarna kan ha haft Sveriges första fall av covid-19 redan i december 2019, då det inte var möjligt att testa. Flera personer sökte då vård för luftvägssymtom på Svärdsjö vårdcentral utanför Falun, och samtliga hade haft kontakt med en person från Wuhan i Kina, där smittan bröt ut.
Smittspridningen i länet skedde först senare, och Mattias Tolke följde bevakningen noga. I mars 2020 rullade Folkhälsomyndighetens presskonferenser dagligen, och det kom lokala riktlinjer från Region Dalarna.
– Det var nästan för mycket information, och efter ett par veckor var det stopp i primärvården. Då hade folk fått information om att inte komma hit med symtom. Det bet rejält.
Korridorerna ekade tomma, och Falu vårdcentral inrättade snabbt en infektionsmottagning med separat ingång. Motsvarande finns kvar än i dag på Grycksbo vårdcentral, där Mattias Tolke nu arbetar.
– Alla patienter med luftvägssymtom fick komma in den vägen. Sedan tog det ju ganska lång tid innan vi kunde börja testa patienterna. Men dagligen, där under våren, fick man ge besked som »detta är troligtvis covid«.
Allt betraktades som en smittorisk. Synsättet drabbade både stämningen på jobbet och patientmötena.
– För mig är en väldigt viktig aspekt av en arbetsplats att ha ett socialt sammanhang, och det påverkades verkligen negativt. Det var supermärkligt att sitta snett mittemot varandra i lunchrummen, och på vissa ställen jag var på som ST-läkare hade man plockat bort varannan stol. Gemenskapen påverkades kraftigt.
Och i mottagningsrummen hade munskydden en negativ inverkan på patientmötet, så pass att det påverkade bedömningen av patienten, upplevde Mattias Tolke.
– Vi satt där inne med minst två meters avstånd, både jag och patienten med munskydd på. Det blev oerhört opersonligt, och det var extra påtagligt när jag träffade patienter med psykisk ohälsa eller barn. Det var svårt att läsa av patienter och uppfatta mimiken. Jag tror att munskydden ledde till mer onödiga utredningar, eftersom det var svårt att göra en ordentlig bedömning från början.
Mattias Tolke valde ibland att gå ifrån riktlinjerna.
– Det går inte att möta ett barn i skyddskläder. De blir vettskrämda. Det går heller inte att bedöma ett barn med munskydd.
När de värsta covidvågorna hade lagt sig var rutinerna med munskydd och avstånd fortsatt inpräntade hos vårdpersonalen. Det drabbade Mattias Folke privat, då hans båda barn råkar vara »pandemibarn«, som han säger.
– Vår första föddes i januari 2020, och där i början diskuterade vi också hemma om det var försvarbart att jag skulle fortsätta att gå till jobbet. När vårt andra barn föddes i slutet av 2021 var det fortsatt kraftiga restriktioner på förlossningen, och pappor var inte välkomna om de hade minsta symtom. Jag kunde vara med på mitt barns förlossning, men jag träffade flera patienter och hade även vänner som inte fick vara med.
Mattias Tolke mejlade verksamhetschefen och påtalade att det var »orimligt« med den typen av förbud så som läget var. Han fick gehör, och restriktionerna på förlossningsavdelningen lättade strax därefter. Liknande insatser har han gjort på arbetsplatser han varit på som ST-läkare.
– Kollegor bar munskydd och visir väldigt länge, och jag försökte uppmana till att ta av dem när vi faktiskt kunde. När pandemin hade lagt sig tyckte jag att vi kunde sluta med vissa saker. Det var fortfarande ett sådant onödigt slöseri på engångsartiklar. Vi behövde också se varandra och hitta tillbaka till en gemenskap.
Så länge han motiverade sina åsikter var det ingen som höjde på ögonbrynen, upplevde Mattias Tolke. Men det var inte bara slöseriet, den bristande kollegiala gemenskapen och det försämrade patientmötet som påverkade hans syn på just munskydden.
– Personligen var det otroligt skönt att till slut ständigt slippa känna min egen andedräkt innanför munskyddet. Den var tydligen inte så bra.
