Blodprov kan ofta ersätta DT vid lätt skallskada
Vissa biomarkörer i blodet är så bra på att upptäcka blödning eller skada i hjärnan att de skulle kunna användas för att sålla ut vilka personer med lätt skallskada som behöver genomgå DT och vilka som inte gör det. Det hävdar rapportförfattarna bakom en ny svensk systematisk genomgång av 26 vetenskapliga studier.
Förhöjda koncentrationer av vissa biomarkörer i blod kan vara ett tecken på blödning eller skada i hjärnan. Enligt en rapport – en systematisk genomgång från kunskapscentrumet HTA Syd vid Skånes universitetssjukhus – skulle ett enkelt blodprov i många fall kunna ersätta datortomografi vid lätt skallskada. Att använda biomarkörer som beslutsstöd skulle antagligen minska antalet DT-undersökningar med omkring 30 procent i den här patientgruppen, tror rapportförfattarna.
»Detta innebär att vi kan minska patienters exponering för joniserande strålning och samtidigt frigöra resurser i vården. Dessutom kan det minska risken för undanträngning av andra patientgrupper som bättre behöver datortomografi«, säger Sven Oredsson, projektledare för den systematiska utvärderingen, i ett pressmeddelande.
Slutsatsen som dras är att tre biomarkörer i blodet är så bra att de kan användas som beslutsstöd för att avgöra om DT behövs eller inte – utan att påverka patientsäkerheten negativt.
Dessa biomarkörer missade, enligt rapporten, bara 2–4 promille av de förändringar som DT kunde upptäcka, och i dessa fall var det ovanligt att det krävdes kirurgi.
Rapporten bygger på dels en systematisk översikt, dels 26 kohortstudier, där biomarköranalys och DT-undersökningar gjordes på samma individer efter lätt skallskada. I de olika kohorterna varierade de traumarelaterade förändringarna på DT från 3 till 33 procent hos vuxna och upp till 60 procent hos personer över 60 år.
De biomarkörer som studerades var S100B, GFAP (gliafibrillärt surt protein) och UCH-L1 (ubikitintiolesteras) samt GFAP + UCH-L1 tillsammans. Enligt rapporten är biomarkörerna GFAP, S100B och kombinationen av GFAP och UCH-L1 likvärdiga, medan UCH-L1 ensamt var lite mindre träffsäkert.
Den vetenskapliga evidensen är samtidigt något lägre för S100B än GFAP. Den biomarkör som i dag används mest i klinisk praxis i Sverige är just S100B, även om användningen är låg och olika på olika håll i landet. I USA används i stället GFAP och UCH-L1.
