De bytte Turkiet mot Avesta: »Det är lättare att jobba här«

34-årige internmedicinaren Uluc Anil och 38-årige infektionsläkaren Okan Yildirim är inte direkt några noviser inom medicinens värld. Däremot är de helt nya i Sverige, och efter­som de har en läkarexamen från Turkiet gäller den sedvanliga processen för att få svensk legitimation.

Nu är de inne på det sista steget: praktisk tjänstgöring. Och det är ingen slump att den sker i Dalarna.

Region Dalarna har nämligen sedan i januari i fjol ett projekt för att locka så kal­lade tredjelandsläkare till regionen – något de är ensamma om i Sverige. Projektet heter Med3Comp och går ut på att specia­listläkare från tredje land erbjuds praktisk tjänstgöring i Region Dalarna under sex månader.

Projektet löper till och med 2027, och ambitionen var från början att ta emot 36 läkare. Nu ser det i stället ut att landa i ett 20-tal, enligt projektledaren Janna Sporre-Gyll på Region Dalarna.

– Vi tänker att vi hellre har några färre, för att göra deras vistelse så bra som möjligt. Vi vill ju att de stannar kvar hos oss.

Och det ser regionen ut att lyckas med.

Uluc Anil och Okan Yildirim trivs på den svenska bruksorten. De uppskattar lugnet, säger de när Läkartidningen möter dem på Avesta lasarett.

– Jag är uppvuxen i Istanbul och har bott där i 25 år. Jag kan inte säga att jag gillar mycket folk. Mindre orter är bättre för min familj, säger Okan Yildirim.

Han kom till Avesta i janua­ri med sin gravida fru, som också är läkare. Kollegan Uluc Anil har liknande erfarenhe­ter, han jobbade också en längre period i Istanbul, gillade det inte heller och kom till Sverige i december med sin fru – som också är läkare. De väntar dock inte barn än så länge.

– Men jag ser fram emot att skapa en familj i Sverige, säger Uluc Anil och ler.

Varför Sverige av alla länder?

– Jag och min fru har bekan­ta som jobbar som läkare i Uppsala, och vi vet att de trivs. Då tänkte vi att det kunde bli bra för oss också, svarar Okan Yildirim.

– I vårt fall var det jag som ville jobba utomlands. Jag ville inte jobba som läkare i Turkiet längre. Det var svårt och tungt, läkare jobbar mycket där. Det var inte ovanligt att jobba i 36 timmar i sträck, säger Uluc Anil.

Han drogs också till det svenska språket.

– Det låter melodiskt, inte som danskan, säger han och skrattar.

När drömmen om Sverige blev svår att släppa hemma i Turkiet satte de i gång, på varsin kammare, att lära sig språket. Faktum är att de gått till väga på liknande sätt: konsumerat svensk radio och tv, sett på Youtube och gått onlinekurser. Därefter har de besökt Sverige – i bådas fall Stockholm – för att få en känsla för landet.

Det har krävts mycket målmedvetenhet för att både lära sig svenska och lyckas plugga till det svenska kunskapsprovet, som görs på plats på Umeå universitet. För att nå alla steg i processen för att bli legitimerad läkare i Sverige har de behövt åka fram och tillbaka mellan Turkiet och Sverige.

Hur kommer det sig att Dalarna blev det sista steget?

– Jag hittade regionens annons på Arbetsförmedlingen, pratade med Janna och sedan pratade jag med Katarina. Sedan var det klart, då var jag välkommen, säger Uluc Anil.

Katarina syftar på Katarina Zetterlund, verksamhetssamordnare och AT- och BT-chef på Ave­sta lasarett. Hon tog inte bara emot Uluc Anil och Okan Yildirim som ansökte om dessa tjänster för praktisk tjänstgöring. Hon tog också emot projektet med öppna armar.

– Klinikledningen i Avesta nappade på idén tidigt. Vi tyckte att det här var en bra möjlighet till långsiktig rekrytering, säger hon.

För det är just det som Region Dalarna hoppas på. Enligt projektledaren Janna Sporre-Gyll är det inte helt lätt att hitta läkare med rätt utbildning till alla orter i Dalarna. Framför allt saknas specialister i allmänmedicin, internmedicin och psykiatri. För att hitta rätt arbetskraft var det läge att spana utanför EU.

– Mina kollegor på hr-avdelningen märkte redan före projektet att de fick in många spontanansökningar från tredjelandsläkare – och det samtidigt som vi inte hade några processer för att ta hand om kompetensen. Därför sökte vi EU-medel för att kunna hitta arbetssätt som kan bli långsiktiga. Vi vill ju gärna bli hyrläkaroberoende, säger Janna Sporre-Gyll.

Hur har ni hittat dessa läkare?

– Förutom på Arbetsförmedlingen har vi annonserat i Facebookgrupper, men vi har också kontaktat Socialstyrelsen och genom myndigheten fått namn på individer som klarat kunskapsproven. Dem har vi uppvaktat och skickat brev till, säger hon.

De som sedan valts ut för att göra praktisk tjänst­göring, som Uluc Anil och Okan Yildirim, har också uppvaktats, kan man säga. Till exempel får adepterna hjälp med att hitta boende och plats på skola om de flyttar med familj. Projektet hjälper också till med samhällsorientering, sociala aktiviteter och gratis språkundervisning vid behov.

Det har till exempel både Uluc Anil och Okan Yildirims fruar nyttjat. De är båda i processen för att kunna bli legitimerade läkare i Sverige, men har en bit kvar innan de är redo för praktisk tjänstgöring. För att göra det måste man klara de språkliga kraven. Och Uluc Anil och Okan Yildirim tycks bemästra svenskan närmast obehindrat efter alla timmar med svensk radio och tv hemma i Turkiet.

Emma Nyberg är specialist i internmedicin på Avesta lasarett och handledare åt Uluc Anil. Hon är imponerad av bådas språkkunskaper och upplever inte att språkförbistringar är ett problem. Däremot finns det andra aspekter som har med kommunikationen att göra som kan uppfattas som hinder – men överkomliga sådana. Det handlar om kulturella skillnader som projektet också adresserat i ett dokument till handledarna. Där går det bland annat att läsa följande:

»I Sverige är det vanligt att vara försiktig och diplomatisk i handledning för att undvika att såra eller uppfattas som auktoritär. Däremot är läkare från tredjeland ofta vana vid en mer direkt och tydlig kommunikationsstil, vilket kan göra att den svenska, mer återhållsamma kommunikationen upplevs som otydlig och förvirrande.«

– Det här har jag då tagit upp och frågat vilken kommunikationsstil som de föredrar, och då ville i alla fall en ha mer direkt kommunikation, säger Emma Nyberg.

Hon tycker att det är bra att bli påmind om kulturella skillnader, så att de inte riskerar utgöra hinder för adepterna.

– I Sverige råder mer konsen­sus och att man diskuterar med alla yrkesgrupper, men det är inte alla vana vid.

Ett sätt att sudda ut den hier­arkiska strukturen som vissa adepter är vana vid är att göra det väldigt tydligt att man får fråga – om vad som helst.

I handledardokumentet finns tips om att »normalisera frågor som en naturlig del av lärandet«. Målet är att skapa ett tryggt klimat där osäkerhet får uttryckas utan negativa konsekvenser. Handledaren bör också förklara att frågor bidrar till både kompetensutveckling och patientsäkerhet. Handledaren bör dessutom uttrycka att hen rentav förväntar sig frågor och att »be adepten ta med tre frågor till nästa möte«.

Okan Yildirim har haft nytta av att förstå att det är mer än okej att inte ha koll på allt.

– Man får säga att man inte vet. Det var svårt att göra det i hemlandet. Här tar man hjälp om man inte har svaret, säger han.

Uluc Anil nickar.

– Det är lättare att jobba här. I Turkiet förväntar de sig att man kan allting.

Även om ingen i Avesta förväntar sig att de ska kunna allt är de två adepterna på god väg att till sommaren kunna tillräckligt om svensk sjukvård för att få svensk legitimation. Det innebär att de två läkarna, om de fortsättningsvis har anställning, har goda chanser att få stanna i Sverige. Okan Yildirim har redan sökt ST i geriatrik och Uluc Anil ST i internmedi­cin.

Det gör handledaren Emma Nyberg glad.

– Det är jättekul om de stannar här, och det är väldigt bra att vi som region kan ta hand om läkare som vill komma hit. Den typen av engagemang i regionen vill jag gärna se mer av, säger hon.