Diagnosen som inte finns: Är matlagningsprogram boven?
Diagnosen finns inte enligt klassifikationen. Ändå definierar sig människor som drabbade. Snart får »ätstörningen« ortorexi – även kallad »livsstilsfenomen av osäker klinisk betydelse« – sin egen kunskapsöversikt.
»Hur många killar som har snöat in på att bara äta kycklingfilé skulle egentligen behöva hjälp?« undrar Elisabet Wentz, professor och överläkare i psykiatri vid Sahlgrenska akademin.
»För nyttiga matlådor.« »Idogt tränande.« »Kan drabba vem som helst.« Så kan det låta när den så kallade »ätstörningen« ortorexi beskrivs. Den 6 mars kommer SBU:s kunskapsöversikt om fenomenet, som i uppdragsbeskrivningen från regeringen kallas just ätstörning och beskrivs som »en överdriven fixering vid hälsosam livsstil, träning och kost«.
»Det är inte svårt att se hur ortorexi kan få fäste hos i synnerhet unga människor med tanke på det konstanta bombardemang av budskap man kan utsättas för i sociala medier«, sa socialminister Jakob Forssmed (KD) vid en pressträff i november i samband med att SBU fick uppdraget att gå igenom evidensen kring prevention, behandling och samsjuklighet.
Men ortorexi är inte erkänd som diagnos – och inom forskningen används i dag flera definitioner av begreppet.
– Tillägget som har att göra med träning finns till exempel bara i Sverige, säger Ilias Papoulias, överläkare i psykiatri och legitimerad KBT-psykoterapeut vid Ätstörningscentrum barn och unga vuxna (ÄCBUV) på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
I internationell forskning kopplas ortorexi bara till kosten.
Ilias Papoulias, överläkare i psykiatri och leg KBT-psykoterapeut, ÄCBUV, Sahlgrenska universitetssjukhuset.
I Läkemedelsbokens kapitel om ätstörningar, som Ilias Papoulias är medförfattare till,
nämns ortorexi i förbifarten: »Ortorexi är ett populärvetenskapligt begrepp som är vanligt förekommande och som närmast kan betraktas som ett livsstilsfenomen av osäker klinisk betydelse«, står det.
– Det har inte tillräckligt många särdrag för att klassas som en egen ätstörningsdiagnos, säger han.
Ata Ghaderi, professor i klinisk psykologi vid Karolinska institutet, är enig.
– Det är ett fenomen än så länge. Inte ett psykiatriskt tillstånd, säger han.
Han anser också att termen används alltför ofta och felaktigt.
– När en term upprepas tillräckligt många gånger kan den till slut upplevas som en sanning. Man etablerar ett medvetande kring något som inte är etablerat, till slut blir det nästan som fakta, säger han.
Ata Ghaderi, professor i klinisk psykologi vid Karolinska institutet.
Det stora intresset för ortorexi hos allmänheten gör ändå att samtliga läkare och forskare som Läkartidningen har pratat med välkomnar rapporten.
Elisabet Wentz, professor och överläkare i psykiatri vid Sahlgrenska akademin, är en av dem:
– Det är väldigt bra att kunskapsöversikten görs. Men jag förstår också att det måste vara svårt för SBU att få ut någonting av den. Jag går på många ätstörningsforskarkonferenser, men ortorexi nämns nästan aldrig, säger hon.
Fast när hon håller föredrag för läkarkandidater är det alltid någon som ställer frågan: »Men ortorexi då?«
Elisabet Wentz, professor och överläkare i psykiatri vid Sahlgrenska akademin.
Själv tror Elisabet Wentz att en del människor, vars omgivning tror att de har ortorexi, kanske i själva verket uppfyller kriterierna för anorexi.
– Hur många killar som har snöat in på att bara äta kycklingfilé skulle egentligen behöva hjälp, undrar jag?
När begreppet ortorexi diskuteras förekommer ibland siffror om andelen drabbade. Den populärvetenskapliga tidskriften Vetenskap & Hälsa, som ges ut av bland annat medicinska fakulteten vid Lunds universitet, har hävdat att runt 5 procent av befolkningen har symtomen.
– Att psykiatrisera någonting som kanske har mer att göra med livsstil än psykisk sjukdom är onödigt, säger Ata Ghaderi.
Det kan även göra att man missar andra viktiga aspekter, som att sociala medier förmedlar skeva kroppsideal, tror han.
– Jag har också ofta frågat mig varför det är så många matlagningsprogram på tv och hur de skapar en upptagenhet kring mat i samhället. Mat och information kring mat har blivit så väldigt centralt, säger han.
Att förhindra skeva kroppsideal, eller en samhällelig upptagenhet kring mat, kräver andra strategier än att förhindra psykisk sjukdom, menar han.
– Låt forskningen gå vidare. Bör detta betraktas som ett tillstånd, eller kan vi närma oss problematiken mer effektivt genom att specifikt titta på vad upptagenhet kring information om mat kan göra?
