»Här respekteras mina kunskaper«
Den ukrainska barnläkaren Lena Taranenko, mamma till Anja (i artikeln här intill), bytte efternamn till Nilsson när hon i augusti 2005 gifte sig med en svensk man och då bestämde sig för att fullt ut ta Sverige till sig. Några månader senare började kampen för att få svensk läkarlegitimation. Processen dit tog drygt 2,5 år.
I dag är hon barnläkare på sjukhuset i Örnsköldsvik.
– Jag var mycket stolt när jag efter mina första två år i Sverige fick godkänt av arbetsmarknaden. Jag hade då lärt grunderna i svenska på SFI (svenskundervisning för invandrare), kompletterat vissa ämnen på komvux och studerat sjukvårdssvenska på universitetet i Göteborg. Och jag var överlycklig när min första provtjänstgöring, strax därpå, ledde till att jag blev anställd, säger Lena Nilsson.
Hon hoppas nu att även dottern Anjas utbildning till allmänmedicinare i Kiev ska komma Sverige till nytta.
– Eftersom hennes utbildning betalas av mig, så är det ju indirekt Sverige som betalar den, anser Lena Nilsson.
Vid tidpunkten för Lena Nilssons svenska medborgarskap hade dottern Anja just påbörjat sina högre studier i Kiev och ville inte avbryta dessa för att följa med till Sverige.
Nyligen avslog Migrationsverket Lena Nilssons och hennes mans åberopan av familjesammanföring.
– Ett orättfärdigt beslut, anser Lena Nilsson, upprörd över att myndigheten motiverar det med att mor och dotter visat att de kan leva utan varandra.
För egen del är hon tillfreds med att hon vågade ta steget, men känner förtvivlan över att dottern inte kan göra detsamma.
– Att arbeta på ett svenskt sjukhus är rena himmelriket jämfört med i Ukraina, där barnläkare står lågt i den hierarki som råder. Här respekteras mina kunskaper, alla hjälper alla oavsett var i vårdkedjan man befinner sig, ingen uppträder förmer än någon annan, säger Lena Nilsson.
