Ett barn dog i hennes händer: »Jag ville bara backa bandet«
I trettio år har läkaren Charlotta Grunewald varit tyst. Nu öppnar hon sig om hur hennes felbedömning bidrog till att ett litet barn miste livet. »Många plågas av liknande händelser. Men alla kan göra fel, och jag skulle önska att fler vågade berätta«, säger hon.
Charlotta Grunewald har använt sin erfarenhet som motor. »Jag har under hela min karriär strävat efter att förbättra vården – det tror jag är ett resultat av vad jag varit med om.«
Det finns mycket i karriären som Charlotta Grunewald, numera pensionerad överläkare, är stolt över. Resor till fattiga länder där hon gjort skillnad för födande. Hur hon startade och drev projektet »Säker förlossningsvård«, som bidragit till färre skadade barn och mammor. Hur hon på ett enda möte lyckades övertyga alla kvinnokliniker i Stockholm att inte låta gravida vänta på igångsättning till vecka 43, något som direkt ledde till en minskning av barnadödligheten.
Men när Charlotta Grunewald blev ombedd att summera sin karriär inför en föreläsning i höstas var det en specifik händelse som om och om igen gjorde sig påmind: när ett barn dog i hennes händer.
– Den scenen dök upp i huvudet hela tiden. Jag har aldrig förut pratat öppet om det, för det har varit för hemskt.
Den där kvällen var Charlotta Grunewald trött. Då, på nittiotalet, schemalades ingen vila före jour, och när det väl var dags för henne att gå på jouren var det med en lång och hektisk dag i ryggen. Förlossningen var full, många var riskpatienter, och flera väntade på kejsarsnitt. Charlotta Grunewald behövde snabbt fatta ett beslut om huruvida en riskpatient skulle snittas eller om förlossningen kunde få fortlöpa naturligt. Barnet i magen verkade skört. Ändå prioriterade hon att göra kejsarsnitt på en annan kvinna i kön.
– Just när jag gjorde bedömningen var situationen okej. Men jag skulle inte ha lämnat henne. Allt försämrades snabbt. När jag kom tillbaka från operationen var det väldigt illa och primärjouren höll på att lägga sugklocka. Barnet var i princip dött när det kom ut. Allt var bara fruktansvärt. Det enda jag ville var att backa bandet. Varför hade jag inte snittat den här kvinnan först?
Charlotta Grunewald var förkrossad. Hennes felbedömning hade gjort att ett ungt par mist sitt efterlängtade barn.
Vårdens »hysteriskt pressade« arbetsförhållanden, som Charlotta Grunewald säger, bidrar till att misstag sker. »Alla vill göra gott, men tyvärr är det inte alltid möjligt.«
– Efter ett tag bad föräldrarna mig att komma in på rummet. De var så fina, inte anklagande på något sätt, och tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat. Det var en både vacker och jobbig stund. Jag var så kluven – jag som kände mig skyldig till att barnet dog.
Trots tankarna som snurrade i huvudet jobbade Charlotta Grunewald vidare resten av natten. På morgonkvisten var det hon själv som fick samla arbetslaget och berätta vad som hänt. Alla runt bordet grät. Som den mest erfarna på plats kände hon sig tvungen att hålla ihop. Först på cykelturen hem kom tårarna, som aldrig ville sluta rinna. Hur hade hon kunnat fatta fel beslut? Mitt i den djupaste förtvivlan ringde en barnmorska hem till henne, för att visa sitt stöd och höra hur hon mådde.
– Jag hade fått en riktig smäll och hade inte tänkt återvända till jobbet. Men hon bad mig att tänka på allt bra jag gjort, alla barn jag hjälpt till världen. Det blev en vändpunkt för mig. Jag är henne evigt tacksam för det samtalet.
– Arbetet som förlossningsläkare är tufft och ofta ganska ensamt, men om man vågar se baksidan av jobbet kan man också glädjas desto mer åt framsidan, som är så mycket större. Tänk att varje dag få vara med om livets mirakel.
Senare inleddes en utredning av händelsen, och Charlotta Grunewald blev också fälld av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Åren har gått, men det lilla barnets död har på sätt och vis följt henne.
– Jag har under hela min karriär strävat efter att förbättra vården – det tror jag är ett resultat av vad jag varit med om.
För fjärde året i rad ska Charlotta Grunewald ställa ut sin textilkonst på Liljevalchs vårsalong. I konstverken syns minnen från en lång karriär som förlossningsläkare. »Nu när jag har lämnat läkaryrket har jag både tid och möjlighet att gestalta möten med människor som berört mig. Det är en ynnest.«
I dag är Charlotta Grunewald tacksam för lärdomen, som hon upplever har gjort henne till en bättre läkare. Ändå har det tagit emot att berätta. Först var såret för färskt. Senare har hon varit rädd för att mötas av oförståelse.
– Sjukvården är full av vassa armbågar, och jag har på omvägar förstått att jag, som var den mest meriterade, en gång blev utan en chefstjänst för att jag blivit fälld av HSAN. Sådant bidrar förstås till att man håller tyst.
Men nu när jobbvardagen bytts ut mot en tillvaro med barnbarn och textilkonst är Charlotta Grunewald redo.
– Jag har först nu fått distans till händelsen och känner ett behov av att berätta. Mitt viktigaste budskap är att alla kan göra fel. Nu lämnar jag stafettpinnen vidare, och hoppas att andra också vågar bryta tystnaden.
