Experimentell medicin mot svår form av epilepsi lovordas
I dag saknas bra behandlingar mot Dravets syndrom, en svår epileptisk sjukdom som drabbar tidigt i livet. Kan läkemedlet zorevunersen, som riktar in sig på själva orsaken till anfallen, ändra på det? »Det finns anledning att tro att det har effekt«, kommenterar en svensk forskare. Men frågor återstår ännu att reda ut.
Sjukdomen Dravets syndrom ger epilepsi med svårkontrollerade anfall, och även utvecklingsförsening. Man insjuknar mycket tidigt i livet, redan under första levnadsåret. Risken att dö är också förhöjd. Dödligheten är kopplad till epileptiska anfall, men också infektioner och feber. Sjukdomen beror i de flesta fall på en mutation i en av två kopior av genen SCN1A, som innebär att det produceras för lite av ett protein.
Hittills saknas bra behandlingar, men ett nytt experimentellt läkemedel, zorevunersen, som är utformat för att öka mängden SCN1A-protein från den normala kopian av genen och därmed kompensera för den dåliga genkopian, kan kanske komma att ändra på det.
»Nuvarande behandlingar är ospecifika – och de läkemedel som finns riktar sig mot själva anfallen. Zorevunersen riktar sig i stället mot den underliggande orsaken till Dravets syndrom – mutationen i SCN1A-genen som orsakar både anfall och utvecklingsproblem«, uppger Helen Cross, professor i barnepilepsi vid University College London, i ett mejl till Läkartidningen.
Helen Cross, professor i barnepilepsi vid University College London.
Hon är huvudförfattare till en ny studie publicerad i New England Journal of Medicine. Den vetenskapliga artikeln bygger på två fas 1/2-studier med totalt 81 deltagare, som fick läkemedlet i olika höga doser injicerade i ryggmärgsvätskan vid ett eller flera tillfällen. Utöver det deltog 75 av studiedeltagarna, samtliga barn och tonåringar, också i två förlängningsstudier, varifrån forskarna också redovisar sina data.
Biverkningarna uppges ha varit lindriga i de flesta fall, även om förhöjda proteinnivåer i cerebrospinalvätskan var vanliga. En patient drabbades av vad man tror var allvarliga biverkningar av behandlingen, och ytterligare en avbröt studien på grund av biverkningar. Tre patienter dog under studietiden, en av dem av undernäring och två på grund av plötslig död vid epilepsi.
»Våra viktigaste fynd var att behandlingen tolererades väl, och som sekundära utfall observerades tecken på att anfallen minskade, liksom förbättringar i utvecklingen«, skriver Helen Cross.
Anfallen minskade mest i antal bland dem som fick de högsta doserna av läkemedlet fördelat vid flera tillfällen.
– Det här är jättespännande. De här initiala studierna är inte gjorda för att visa läkemedelseffekt, men det finns anledning att tro att det är så, säger Ronny Wickström, överläkare och professor i neuropediatrik vid institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska institutet.
Det som gör honom mest exalterad är tanken på att epilepsivården kan komma att få sin första så kallade antisense-oligonukleotid (ASO).
– Antisense-behandling är någonting som vi hoppas mycket på inom epileptologin, och det här är det första exemplet som visar »proof of concept«. Forskarna är försiktiga med att uttala sig om effekt, men studierna visar att det är säkert att behandla, det finns inga signaler som säger att man inte ska behandla, och nu börjar ju snart fas 3-studierna, säger han.
Ronny Wickström, överläkare och professor i neuropediatrik, Karolinska institutet.
Fas 3-studierna, med deltagare från USA, Storbritannien och Japan, har planerad studiestart i juni i år.
Till en början var det meningen att också svenska barn skulle ingå i fas 3-studien, berättar Ronny Wickström.
– Så blev det inte, men vi hade redan pratat med flera familjer här och frågat dem om de skulle vilja ingå i en studie. Och trots att en del barn skulle få placeboinjektion i ryggmärgsvätskan var familjerna positiva, säger han.
En sak som forskarna skulle behöva utreda vidare är hur tidigt det är lämpligt att sätta in en behandling.
»Många frågor återstår, inte minst om det finns en optimal tidpunkt att ge behandlingen i sjukdomens naturliga förlopp. Men alla dessa frågor behöver besvaras – våra preliminära data tyder på att en effekt kan ses även hos äldre barn. Nu hoppas vi att dessa fas 3-studier definitivt kommer att visa fördelar vad gäller anfall och neurologisk utveckling, på ett opartiskt sätt«, skriver Helen Cross.
