»God och nära vård«-reformen kritiseras från flera håll – ändå slopas tydligare krav

»God och nära vård« är än så länge vare sig särskilt god eller nära. Det konstaterade flera myndigheter och föreningar i våras. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys fastslog i slutrapporten att inga mål nåtts och att såväl mål som begrepp är otydligt beskrivna. Dessutom såg myndigheten brister i statlig styrning och i regioners återrapportering – vad pengarna faktiskt ha använts till.

»En floskel« och »allergiska utslag« – så upplevs »god och nära vård« av läkare

Nyheter

Därtill konstaterade DLF att omställningen gick i »snigelfart«, och Ivos slutsats var att förutsättningar saknas. För några veckor fastslog också Socialstyrelsen på nytt att det är en lång väg kvar till dess att primärvården är hälso- och sjukvårdens nav. DLF:s ordförande Ylva Sandström undrade hur många utredningar som krävs innan något händer, och flera läkare som Läkartidningen frågat tycker att begreppet är oklart. Sfams ordförande Andreas Stomby tycker att det både är urvattnat och diffust.

Nyligen publicerade även Praktikertjänst en debattartikel på ämnet, baserad på en utredning som vårdbolaget gett konsultbolaget Ramboll i uppdrag att göra. Réka Hunyadi Velle, specialist i allmänmedicin och samordnare för Praktikertjänsts regionala chefsläkargrupp, berättar varför en utredning behövdes.

– När våra vårdcentraler signalerade att det inte händer så mycket som man vill påskina, ville vi gå på djupet.

Rapporten, med titeln »Stannar miljarderna i mötesrummen?«, tar upp att över 35 miljarder kronor gått till omställningen.

– Det är anmärkningsvärt att så mycket pengar gått till regioner och kommuner utan att göra särskilt stor nytta för patienterna. Regeringen har väldigt goda intentioner, men när regionerna tidigare inte haft återrapporteringskrav på sig faller det tyvärr på detta. Mycket av pengarna har gått till att etablera olika styrgrupper. Det är mycket skrivbordsprodukter, inte direkt verksamhetsnära.

Helt mörkt är det dock inte, menar Réka Hunyadi Velle.

– Man kan se vissa framgångar, och oftast ser det bättre ut i små kommuner och där det finns färre aktörer att samverka med. I större städer är samverkan svårare. Det behöver bli enklare att samverka, och vi privata aktörer måste också involveras i högre grad, vilket även rapporten kommit fram till, säger hon.

Sveriges Kommuner och regioner ansvarade för statsbidragen till och med 2024. Johan Kaarme, chef för avdelningen för vård och omsorg, har följande kommentar till hur omställningen gått hittills:

»Omställningen till nära vård pågår för fullt sedan flera år. Det är viktigt att betona att det inte en enskild satsning, utan en omställning av hela sjukvården. Det tar tid. Jag vet att Vårdanalys har riktat kritik mot att det tar lång tid, men vi ser liksom Socialstyrelsen i sin rapport att framsteg sker, som exempelvis nya, riktade vårdformer mot vissa grupper, och mer mobila vårdformer, vilket stärkt omhändertagandet kring inte minst äldre och patienter med multipla, kroniska sjukdomar. Men mycket arbete återstår, och vi behöver hitta bättre mått för att följa utvecklingen.«

Samtidigt har det börjat hända saker. Förra veckan beslutade regeringen om den nya propositionen »Nästa steg för en god och nära vård«, som innehåller flera lagförslag för att förbättra tillgången till medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård och tydliggöra primärvårdens ansvar. Därtill kom ett lagförslag om att patienten ska få information om vem som är ens fasta vårdkontakt eller läkarkontakt.

Hur det ska ske med nuvarande antal läkare – och samtidigt följa Socialstyrelsens riktvärde, en specialist i allmänmedicin på 1 100 patienter – är oklart. För att nå det skulle antalet specialister i allmänmedicin behöva öka med 80 procent, enligt en beräkning från 2023 av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Läkartidningen ringde upp Socialstyrelsens chef för avdelningen för utveckling av hälso- och sjukvården på systemnivå, Mattias Fredricson, för att ta reda på vad som faktiskt sker i omställningen. Sedan 2025 är det Socialstyrelsen som ansvarar för att fördela och följa upp statsbidragen, tidigare fördelades de av SKR efter en överenskommelse mellan organisationen och regeringen.

Hur tycker du att omställningsarbetet går?

– I en utvecklad hälso- och sjukvård behöver primärvården vara navet, och då behöver det finnas mer resurser allokerade till primärvården. Vi ser i vår uppföljning att det sker i alltför liten utsträckning. Regioner tillför i regel inte de resurser som krävs i primärvården. Vi ser därutöver att det behövs mer stöttning i styrkedjan.

I ett försök att råda bot på det har Mattias Fredricson tillsammans med Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson besök eller videomöten med regionerna under hösten. Planen är att även ha dialog med kommunerna framöver.

– Styrningen, och egentligen hela kedjan, behöver utvecklas så att den blir mer stödjande till omställningen. Under våra plats- och digitala besök är vi tydliga med att regionerna behöver prioritera resurser till primärvården.

Trots det finns det inga sådana krav i förordningen om statsbidrag som Socialstyrelsen fått i uppdrag att följa upp. Det står ingenting om vare sig fördelning av medel mellan primärvård och sjukhusvård eller krav på att utbilda fler allmänläkare.

Vad tycker du om att det inte finns några tydliga krav på regionerna i förordningen?

– Vi vill följa upp det första året innan det kan bli aktuellt med ytterligare krav. Vi vill först dra lite lärdomar av 2025 och se vad som är bästa sättet att utveckla statsbidraget. Det är också viktigt att vi på Socialstyrelsen jobbar tillsammans med kommuner och regioner. Visst förväntar vi oss resultat, men det är också viktigt att de själva får peka på vilka områden de behöver satsa på. Olika regioner och kommuner har olika förutsättningar.

Hur kan man stötta regionerna i att utbilda fler allmänläkare? Kompetensförsörjning pekas ju ut som en viktig del.

– Vi vet att det är brist på allmänläkare, vi jobbar ju också parallellt med Nationella planeringsstödet och Nationella vårdkompetensrådet. Samtidigt är det svårt att säga att det bara ska till fler allmänläkare för en bättre primärvård. Det handlar också om hur primärvården väljer att arbeta.

Läkartidningen har även försökt nå sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD) för att få hennes syn på god och nära vård och behoven framöver, men utan framgång.