Hon är läkare i Antarktis: »I brytningspunkten mellan vaktmästeri och diakoni«
Under några månader har neurokirurgen Ulrika Sandvik bytt operationssalarna på Karolinska universitetssjukhuset mot en forskningsstation i Antarktis. »Det är en unik möjlighet«, säger hon.
Ulrika Sandvik.
När Läkartidningen på en svajig linje når Ulrika Sandvik, till vardags överläkare i neurokirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset, har hon ganska nyligen anlänt till forskningsstationen Wasa vid Vestfjella i Dronning Maud Land, Antarktis. Resan dit tog en hel vecka, berättar hon, dels på grund av dåligt väder i Kapstaden och dels eftersom man blev strandade i fyra hela dagar vid islandningsbanan Wolf’s Fang.
– Det var för dåligt flygväder, så vi var tvungna att vänta på bättre.
Forskningsstationen Wasa drivs av Polarforskningssekretariatet, den svenska myndigheten för främjande av polarforskning, och ska nu vara Ulrika Sandviks bas fram till mitten av januari. Hennes roll är expeditionsläkare för en del av forskningsexpeditionen iQ2300, som fokuserar på hur den östantarktiska isen reagerar på klimatförändringar med målsättning att förbättra prognoserna för global havsnivåhöjning fram till år 2300.
– Mitt ansvar som expeditionsläkare är att ansvara för den svenska personalen, alla forskare som vi har med oss. Vi ansvarar även för personalen på den finska forskningsstationen, Aboa, som ligger nära här.
Arbetet som expeditionsläkare går framför allt ut på att se till att inget händer, säger Ulrika Sandvik.
– Mitt jobb är att se till att jag blir arbetslös. Det är inte så glamouröst, jag ska se till att vi inte har hygienrisker eller säkerhetsrisker och kolla så att alla mår bra. I bästa fall ska jag mest se till att man sover, får näring, är uppvätskade, går på toa – det basala.
Stationen ligger långt bort från organiserad medicinsk vård, så expeditionen har förberedelse för att ta hand om en del akuta tillstånd. Hit hör ortopediska skador och förfrysningskador, och det som skulle krävas för att stabilisera och evakuera någon som blivit allvarligt sjuk eller skadad.
– Men det ideala är att det inte händer något alls, så klart, säger Ulrika Sandvik och berättar att hon också har arbetsuppgifter i det vardagliga arbetet på forskningsstationen.
– Jag hjälper till i verkstaden och i köket. Att hämta vatten med bandvagn ingår också i mitt område. Jag brukar säga att mitt jobb ligger i brytningspunkten mellan vaktmästeri och diakoni.
Forskningsstationen Wasa vid Vestfjella i Dronning Maud Land, Antarktis.
Sin specialitet, neurokirurgi, har hon dock ingen nytta av i Antarktis, säger hon.
– Det har ingen roll här, vi ska inte hamna i de situationerna helt enkelt.
Ulrika Sandvik har stor erfarenhet av långväga jobbresor sedan tidigare. Genom sitt arbete med Swedish African Neurosurgery Collaboration (SANC) har hon jobbat i framför allt länder i Västafrika. Att hon hamnade i Antarktis var dock lite av en slump, berättar hon.
– Jag såg en annons för ett antal år sedan och tyckte att det var spännande, så jag skickade in en ansökan.
Hon ser det som en möjlighet till utveckling, både yrkesmässigt och privat.
– Det är en unik möjlighet. Det utvecklar mig som läkare, och för mig som privatperson är det helt hisnande.
