»Hon var en eldsjäl med en mission«

Många av de varma minnesorden över överläkaren och psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, som begravdes den 29 juli i Uppsala missionskyrka, vittnar om en tjänsteman med en ovanligt stark drivkraft. En av dem som kan skriva under på det är Staffan Isling, vd för Sveriges Kommuner och regioner (SKR). Han träffade henne för sista gången på måndagen under Almedalsveckan, ett par dagar innan hon blev attackerad. 

– För mig var hon en otroligt modig tjänsteperson. För henne var frågorna det viktiga, att sätta den psykiska hälsan i första rummet. Organisationen var ett verktyg för den fråga som hon drevs av. Hon var genuin i viljan att göra det bättre för dem som kanske har det tuffast i samhället.

Ing-Marie Wieselgren började att arbeta på Sveriges Kommuner och regioner 2007. Hon arbetade inom ramen för ett samarbete mellan SKR och regeringen, där hon ansvarade för de årsvisa överenskommelserna. Arbetet innebar ofta uppföljning av olika utvecklingsprojekt inom psykiatrin. Staffan Isling minns att hon ibland »provocerade systemen«. 

– Jag kände henne som någon som drev frågorna på ett ovanligt och väldigt ärligt sätt. När jag tidigare var regiondirektör kunde jag ibland reagera på att hon inte följde det regelsystem som vi var vana vid, utan att hon körde ett annat »race«, även om hon också lyssnade på kritiken.

 Han minns, med viss munterhet i rösten, hur Ing-Marie Wieselgren förhöll sig när regionernas gemensamma system för kunskapsstyrning skulle införas. Det handlade om att 26 vårdområden skulle standardiseras, bland annat gällande kunskapsstöd, analys och stöttning.

– Hon hade redan en struktur, och den funkade inte riktigt i den nya strukturen. Jag var regiondirektör då, och först blev jag jäkligt irriterad på att hon skulle ha det på sitt sätt. Det var typiskt henne, men väldigt modigt. För här satt företrädare för cirka 25 andra områden och hade sin vokabulär, och så håller hon fast vid sitt. Till slut kom vi överens och hittade ett gemensamt språk. 

SKR:s Karin Lindström arbetade nära Ing-Marie Wieselgren i drygt tio år, ofta med inriktning mot barn och ungas psykiska hälsa. Mycket handlade om att omsätta kunskap till praktik. 

– Ing-Marie var bäst av alla dem jag träffat på att förklara saker enkelt, utan så mycket fackspråk, så att folk från olika sammanhang och bakgrunder kunde förstå.

Ing-Marie Wieselgren, som var hennes chef, ville alltid ha med sig civilsamhällets organisationer, med brukare och anhöriga, i utvecklingsarbetet. 

– Hon var en idéspruta, och det kändes ibland som att man befann sig i ett hav av idéer.  Hon hade svårt att säga nej och ställde alltid upp för att tala eller hålla föredrag, även för brukarorganisationerna som ofta bjöd in henne. Hon hade så mycket att göra att jag brukade ringa henne 07.30 på morgnarna, då visste jag att hon satt i bilen på väg från Uppsala, berättar Karin Lindström.

Hur betydelsefull var hon i de projekt som hon arbetade med?

 – I början av vissa projekt satt nog alla och väntade på henne, hon var lite av rockstjärnan, kan man säga. Även om hon inte alltid var projektledare, hade hon ofta en stor del av ansvaret. 

SKR planerar att ha en minnesstund för personalen i slutet av augusti i Maria Magdalena kyrka, nära organisationens kontor i centrala Stockholm. 

– Alla funderar ju nu i termer av »hur fasen ska vi jobba vidare nu då, funkar det utan Ing-Marie?«, säger Staffan Isling och fortsätter:  

– När jag tar del av dessa tankar, då säger jag, att »ja, vi måste jobba vidare i Ing-Maries anda«. Mitt intryck är också att det finns väldigt många människor som är beredda att ställa upp och driva hennes utvecklingslinje vidare. Det handlar till exempel om att lämna begreppet psykisk »ohälsa« så ofta vi kan och i stället prata om psykisk hälsa, och att arbeta mer förebyggande i stället för att reagera för sent på saker.

Han och medarbetarna har ännu ingen plan för hur arbetet ska tas vidare.   

– Vi ska ha en manifestation eller en aktivitet efter valet i höst. Det blir någon form av seminarium eller event, där vi bjuder in dem som vill jobba vidare i Ing-Maries anda. Vi ska se till att det hon lämnar efter sig verkligen blir något som SKR tar hand om. Men i Ing-Maries anda är det inte bara SKR som ska göra det. Tanken som jag har är att vi ska göra det tillsammans med andra.

Ytterligare något som gjorde henne till en ovanlig byråkrat var att hon varje sommar arbetade inom psykiatrin på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén bidrog kanske till att förklara intensiteten i engagemanget när hon till Upsala Nya Tidning sa att Ing-Marie Wieselgrens arbete för psykisk hälsa inte bara var hennes uppdrag, »utan även hennes passion och mission«.

En person som var privat vän till Ing-Marie Wieselgren är Kjell-Åke Nordquist, sedan några år ordförande för Uppsala missionskyrka. Han är inte främmande för frågeställningen om Ing-Marie Wieselgrens starka engagemang i arbetet hade en koppling till hennes deltagande i församlingen. Men han vill inte heller överdriva sambandet, då hon inte var en missionerande eller predikande person. Många som jobbade med Ing-Marie tänkte nog aldrig på om hon var kristen eller inte, reflekterar han.

– Men jag tror att det är en människosynsfråga. Om man säger att alla är lika mycket värda, gäller det även de svagaste i samhället. Man behöver inte vara kristen för att ha en sådan människosyn. Men alla som växer upp i sådana här sammanhang formas nog av den människosynen, säger Kjell-Åke Nordquist.

Han berättar att Ing-Marie Wieselgren la ned mycket av den tid hon hade över på arbetet i Flott-sundskyrkan söder om Uppsala, en liten församling med begränsade resurser som nu är en del av Equmeniakyrkan i Sverige. Det var allt ifrån städning till att vara scoutledare eller till att baka inför julmarknaderna. Han minns henne som resultatinriktad, men även som humoristisk och lite spexig.

Kjell-Åke Nordquist tror att vissa saker som uppmuntrades i hennes tidiga omgivning, och även senare i församlingen, kan ha påverkat henne både privat och i yrkeslivet.

– Växer man upp i dessa frikyrkliga miljöer, som inte var så resursstarka, uppmuntras man till att ta initiativ. Vill man ha en kanotklubb så får man själv starta en kanotklubb, och man får dessutom lära sig att organisera sig. En del av hennes inställning kan nog förklaras av en kombination av uppväxtmiljön, med dess egalitära människosyn, och att hon hamnade i ett sammanhang där initiativkraft och att göra världen bättre uppmuntrades. Detta tillsammans med att hon var en driftig personlighet.