Hyllat mentorsprogram i vården leder till minskad oro och stress
Mentorsprogrammet i Västra Götalandsregionen, där senior vårdpersonal coachar yngre, har tagits väl emot av både mentorer och adepter. Men en pågående utvärdering visar att modellen behöver finslipas för att inte arbetet ska stagnera.
Roy Liff, forskare vid Göteborgs universitet. Foto: Privat
Projektet startade 2020 som ett sätt att försöka råda bot på bristen på vårdpersonal. Genom att låta äldre, erfaren personal fungera som mentorer för yngre ville man försöka locka seniorerna att stanna kvar längre i arbetslivet. Under projektets gång har målet breddats till att även handla om att lyckas behålla de unga inom vården.
Roy Liff, forskare vid Göteborgs universitet, har tillsammans med Ewa Wikström under en längre period intervjuat deltagare i programmet. Han förvånades över hur väl idén togs emot redan från start av alla inblandade.
– Jag har aldrig sett något liknande. När ett projekt kommer uppifrån brukar det alltid bli en massa diskussioner och ifrågasättande: »Varför ska vi göra detta?« Men i det här fallet var det ingenting sådant. All kraft riktade sig mot att sätta igång.
Ett skäl till den flygande starten tror Roy Liff var att deltagarna själva fick välja upplägg för träffarna mellan mentor och adept. Det fanns inga mallar för hur deras möten skulle gå till. Mentorerna har uppfattat sina nya roller som stimulerande medan särskilt läkaradepterna i intervjuer uttryckt uppskattning över att ha fått en möjlighet att utveckla sin färdighet och sin kliniska kompetens tillsammans med mentorn, menar Roy Liff.
– Ett av de största värdena för dem är att de känner en minskad oro för att inte klara olika svåra moment i arbetet.
– Om man ska summera arbetsmiljöeffekterna så kommer de i första hand via att de får en kompetensutveckling. Det leder i sin tur till större trygghet och trivsel och stressnivån går ner.
Men trots de många lovorden verkar inte projektet ha lett till att fler unga vill stanna kvar inom vården. Enligt Roy Liff är det »påfallande många« av adepterna som övervägt att sluta.
– Det var vi förvånade över. De säger att de trivs och tycker att teamet är bra men ändå kommer de in i sådana funderingar.
Roy Liff menar att många av adepterna är i en fas i livet där de bildar familj och där man ofta börjar fundera över sina livsval och vad för typ av jobb som passar ens liv. Han tycker att det är synd att projektdeltagarna inte har tagit tillfället i akt att diskutera den här typen av frågor tillsammans med sina mer erfarna kollegor.
– Man har nog sett det som att det här projektet handlar om kunskapsöverföring, snarare än att få ett bollplank i karriären. Det finns potential att gå djupare.
För att mentorsprogrammet ska fortsätta vara givande tror Roy Liff att både mentorer och adepter behöver få en tydligare bild av vad mentorskapet ska innehålla och att träffarna trots allt skulle vinna på att vara lite hårdare mallade.
– När man har blivit väldigt familjär med någon krävs det struktur för att man inte ska fastna i att bara snacka lite om ditten och datten över en fika.
Läs även: Nytändning när äldre stöttar yngre kollegor
