»Jobbet kommer aldrig att ta slut«

– Det är alltid värst på måndagar. Precis som när det regnar, faktiskt, det är fler som söker vård då också.

Anton Kostevski skrattar till, som om människans förutsägbarhet just slår honom.

Det har gått en timme sedan den 31-årige akutläkaren klev på sitt pass: 18–02, när trycket är som högst. 

Han skrollar igenom liggaren. 75 patienter fördelade på fem läkare. De som väntat längst kom hit efter lunch. Samtidigt är sjukhuset fullt. Patienter som är färdiga blir kvar i väntan på vårdplats.

Ändå påminner atmosfären om ett vanligt kontorsjobb.

– Det är byggt för att kännas lugnt, konstaterar Anton Kostevski.

En sjuksköterska sticker in huvudet.

– Vi har en patient som har kräkts av smärta. Behöver vi ta noro?

Han skakar på huvudet. Vid misstänkt kräksjuka hade patienten behövt isoleras, vilket snabbt gjort logistiken mer komplicerad. 

Han pekar på triagefärgerna i systemet som styr prioriteringen. Listan lever, patienter försämras eller stabiliseras.

Anton Kostevski delar rum med sjuksköterskor, undersköterskor och läkare i en av akutmottagningens tre moduler. Frågor bollas och beslut tas i en ständigt pågående konversation på golvet.

På just den här modulen kräver patienterna mer tillsyn, något som går åt båda håll – med glasväggar mitt i lokalen är personalrummet ständigt synligt för patienterna. 

Lite som att jobba i ett öppet kök på restaurang?

– Ja, patienterna kan ha en tendens att komma och fråga när man får träffa läkare. Just det kan vi inte svara på, allt kan hända. 

Sorlet bryts och det börjar tjuta.

– Höftspår! ropar någon.

19.19

I larmrummet går koreografin snabbt. Plastförkläden dras på, positioner intas längs väggarna. Dörrarna slås upp.

En äldre kvinna rullas in av ambulanspersonal och lyfts över. Ett typiskt patientfall – en äldre person som har ramlat.

Anton Kostevski står vid fotändan. Blicken rör sig mellan patienten, monitorn och kollegorna medan ambulanssjuksköterskan avlägger rapport.

– Fått fyra milligram morfin, fyra milligram ondansetron, senast ätit frukost vid niotiden. Frågor?

– När gavs morfinet? 

– 18.15.

Han kliver fram mot patienten.

– Hej, Anton heter jag. Hur är läget?

– Inte det bästa.

– Vi kopplar upp dig lite nu. Jag kommer att prata över huvudet på dig först. Kan du gapa? Inget snus eller tuggummi?  

Anton talar högt medan han metodiskt går igenom kroppen. Därefter vänder han sig till patienten: misstänkt höftfraktur, röntgen och nervblockad.

Det visar sig att patienten har svimmat av lokalbedövning förut. Allergisk reaktion? Anton Kostevski ringer en kollega. Ett kort rådslag senare beslutar de att avvakta.

När läkaren lämnar rummet skiner han. 

– Det är där inne jag har som roligast. 

19.35

– Tja, snygging!

En kollega hälsar på språng i korridoren.

– Kaos hos oss i dag.

– Beklagar.

De skrattar och fortsätter åt var sitt håll.

Undrar du hur det går för dina patienter efteråt?

– Ibland, oftast inte. Jag är ju motsatsen till en vc-läkare, som träffar samma patient hela livet. Min roll är inte att ta det i mål, min roll är att sortera. Det är kul att stå där det är kritiskt, jag fattar inte hur man kan vilja göra något annat.

Har du något drömlarm?

– Haha, det låter ju illa. På larmrummet är patienterna som mest sjuka. Men trafikolyckor kan vara roliga, man måste lägga lite pussel kring vad man misstänker.

19.45

Huddingeakuten är akutläkarledd, något som blivit vanligare sedan akutsjukvård blev en egen basspecialitet 2015. Tidigare bemannades akutmottagningar främst av läkare från olika specialiteter, med bakjourer som fattade beslut på distans och tidig sortering av patienter. I dag jobbar Huddingeakuten med bedömningsteam, där en specialist i akutsjukvård ansvarar för det första omhändertagandet innan nästa steg avgörs. Tidigare var det en sjuksköterska  som patienten först träffade för triagering. 

– Jag tycker att det är mycket bättre nu, säger Anton Kostevski och bläddrar i liggaren.

Det äldre systemet kunde skapa låsningar, där patienter med liknande symtom kunde handläggas olika beroende på vilken specialitet som gjorde den första bedömningen, menar han.

– För en kardiolog är bröstsmärta ofta hjärtinfarkt, för en kirurg gallblåsa. Men patienter har sällan bara ett problem, konstaterar han.

– Det är klart att en kirurgpatient ibland bedöms bättre av en kirurg. Men en geriatrisk patient som fått ont i bröstet, blivit yr och snubblat och slagit i huvudet? Jag tror att det är bättre att se till hela patienten först. 

Akutläkaryrket är relativt nytt och ifrågasätts fortfarande, tror Anton Kostevski. Det finns också kritik kring utbildning – med akutläkare får läkare från andra specialiteter färre egna patientmöten.

–  Men jag tror den här modellen blir alltmer uppskattad. Vi tar ju det värsta trycket från många specialiteter samtidigt.

Han påpekar att de mest juniora tidigare ofta hamnade i den mest utsatta delen av vårdkedjan.

 – När man blivit specialist vill man inte stå på akuten och skotta patienter. Men vi akutläkare vill stå här. Det är det här vi har valt. Det tror jag gör stor skillnad.

20.05 

Anton Kostevski morsar på en kollega i lunchrummet och är på väg ut igen innan kaffet han just hällt i koppen hunnit bli stilla.

Du, det här med raster? 

– Haha, det är lätt hänt att man skippar det. 

Man måste vara hård mot sig själv, säger han, sätta regler och följa dem. Vara noga med lunch, gå på toaletten, gå hem i tid. 

– För du kan aldrig bli klar på akuten. Du kan alltid ta nästa patient, en kollega ställer en fråga och vips har det gått flera timmar. 

20.15

– Jag har en höft i Huddinge. Jag tror det är en pertrokantär femurfraktur. Dubbelkolla så jag inte säger fel, säger Anton Kostevski i telefon. 

Han dikterar. Fattar beslut om inläggning. Han ska också kontakta koordinator, stämma av läkemedelslistor, beställa undersökningar, skicka remisser, tolka svar, tilldela specialitet och få tag på rätt jour.

Fattade du att det var så här mycket administration när du pluggade till läkare?

– Nej.

Han skrattar.

– Det blir mycket sittande vid datorn. Samtidigt är det tryggt, särskilt om något skulle gå snett.

Den största flaskhalsen är vårdplatserna. Ständigt inflöde, sämre utflöde. 

– Mycket av jobbet handlar om att hitta en plats. Ofta löser koordinatorerna det, men ibland sitter man själv och ringer runt.

När det är tajt, som i dag när sjukhuset är fullt, påverkar det varje beslut.

– Då går man in i varje patientmöte med tanken att spara på vårdplatser. 

Är du rädd ibland att det blir fel? 

– Absolut. Det händer att man skickar hem patienter, trots att magkänslan säger något annat. Men då har man stämt av med någon mer senior och får försöka släppa det.

20.43

En kvinna med psykos känner sig »varm i ansiktet«, men vet inte varför hon är här. Enligt uppgift har hon inte druckit på flera dagar. EKG och prov ser bra ut.

– Det är inte solklart vad besväret är. Men det är inte min uppgift att ta reda på det, jag ska tänka ut var hon ska hamna, säger Anton Kostevski med pannan i djupa veck.

Det kroppsliga går före det psykiska. Inläggning för att undvika undernäring – eller psykiatrisk vård. Han börjar ringa psykjouren.

Tjugofyra minuter senare kommer han fram. De ska göra en egen bedömning.

En svårbedömd patientgrupp?

 – Ja. Boenden eller vårdcentraler kan skicka dem hit, vår uppgift är att avgöra om det finns något som kan behandlas.

21.15

Anton Kostevski betraktar en röntgenbild. Ofta bekräftas det man misstänker – i det här fallet en höftfraktur. 

– Men ibland upptäcker man omfattande cancer.

Då stämmer han först av med en onkolog – sedan gäller det att vara rak.

– De kommer att få höra ordet ändå, det är bättre att säga att det ser ut som cancer för att börja avdramatisera. Så får man låta dem ha sin panik och ge en tydlig plan framåt.

Ofta försöker han ordna en vårdplats så att patienten kan träffa specialist dagen därpå.

– I början ville man gärna säga att det kommer att gå bra. Men det kan man ju inte. Man kan säga »du är på rätt plats just nu«. 

Kan du bli berörd?

 – Ja, särskilt när det är unga. Eller när någon i ens föräldrars ålder dör. Men man får distans. Det behövs för det här jobbet.

21.45

Bröstsmärta är ett vanligt symtom på akuten, många vet att det kan vara hjärtinfarkt. Oftast är det inte det. Inte heller hos nästa patient. Men proven pekar i en annan riktning: inflammation i sköldkörteln.

Han rådfrågar en kollega:

– När lägger man in de här patienterna?

Uppföljning via endokrinmottagning är det vanliga. Men patienten saknar svenskt personnummer och har därför bara rätt till »vård som inte kan anstå«. 

– Man kan hamna i gråzoner för vad som räknas. Det blir lite finlir juridiskt.

Anton Kostevski läser behandlingsriktlinjerna och beslutar sig för inläggning.

22.01

En kvinna med kraftig yrsel skriker av rädsla. Kristallsjuka, konstaterar Anton Kostevski – hennes ögon hoppar när huvudet vrids. 

Så tjuter larmet.

– Det är bara att försöka vila, hojtar han på språng därifrån.

22.20

Den äldre mannen vrider sig av smärta i larmrummet. Han var inlagd för misstänkt obstipation och svimmade plötsligt på toaletten.

– Hur är läget? frågar Anton Kostevski.

– Toppenbra.

Rummet skrattar. Sekunden senare skriker mannen rakt ut.

Har han kräkts? Hostat upp slem? En ventrikelsond diskuteras.

Slangar och händer virvlar runt britsen. Sjuksköterskan stannar upp. 

– Varför har du kateter, du kan ju kissa själv?

Han vet inte. När Anton Kostevski frågar om mannen vill prova utan verkar han lättad.

– Gärna.

23.03

På väg till datorn säger han att mannen ska röntgas för tarmvred. Varför mannen hade kateter i onödan är inte lätt att veta. Patienten har 48 sidor journal.

– Det är svårt att få överblick över alla vårdenheter, vad som har gjorts och varför.

Du pratade om vikten av pauser. Nu är klockan över elva, du har inte ätit, du har inte gått på toa, du har tagit en kaffe – på språng.

– Haha, ja, det blir lätt så. Men nu sitter jag och funderar på vilken färdigrätt jag ska välja från Convini. 

Än dröjer det ett par dagar innan han går på skiftledighet. Då väntar sömn, träning – och minst en dags tv-spel. 

– Man blir rätt köttig i huvudet av att jobba natt, man måste återhämta sig så att man kan fortsätta fungera. Människor blir sjuka, jobbet kommer aldrig att ta slut. 

På väg ut genom kulverten möter vi ambulansteamet på väg in med nästa patient.