Kropp och själ – gränslandet där läkare och präster möts

Mycket har hänt sedan Camilla Winberg Österberg började som sjukhuspräst i början av 2000-talet. Från att främst ha fokuserat på patienter och anhöriga så arbetar hon nu mer och mer med personalen. Det har sina anledningar: patienterna är inte lika länge på sjukhusen som förr, samtidigt som prästerna allt oftare ombeds att leda reflektionsgrupper tillsammans med vårdpersonalen. Då är det främst undersköterskor och sjuksköterskor som deltar.

– Det är ofta de som är närmast golvet och upplever skavet kring organisationen och runt en patient. De har lättare att kontakta oss, säger Camilla Winberg Österberg.

Läkarna då? Det är en svårare grupp att nå, uppger flera sjukhuspräster. Vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna, där Camilla Wingren Österberg arbetar, leder hon ett par reflektionsgrupper med AT-läkare och ST-läkare. Vanliga teman för samtalen är död, liv och sorg, men också klimatångest och arbetssituation. Behovet att prata finns där.

– De vill reflektera om det mellanmänskliga, om vad det är de möter när de träffar patienterna. Jag tror att det kan finnas en dödsångest som tempot och det praktiska arbetet lyckas hålla undan. Sedan gör det också något att i en prestationskultur få sitta ner med sin egen yrkeskår och öppna upp för den sårbarhet som vi alla människor har, säger Camilla Winberg Österberg.

En grupp ST-läkare i onkologi, bland andra Andreas och Lisa, träffas för ett reflektionssamtal med Camilla Winberg Österberg. Under samtalet berör läkarna flera ämnen: patienters oro, sin egen otillräcklighet och viljan att både behandla och lyssna.

Känslan av att inte ha tillräcklig tid med patienten återkommer under samtalet. Vad hinner man med på en halvtimme? Under besöket ska man ge ett besked och berätta vad det innebär, men också ge plats åt patienten att reagera. Vad lyckas man fånga upp på den korta tiden? Går det att vara både läkare och präst i ett kort möte med patienten, utan att det känns onaturligt?

Lisa: »Ibland tänker jag att det här jobbet borde vara mer jobbigt. Man har fem eller sex halvtimmesbesök med personer som är i sitt livs värsta period. Man möter ångest i olika nivåer. Vad gör det med oss?«

Camilla: »När man är i det där rummet och inte kan göra mer så kanske trösten är att det ingen tröst finns, tänker jag. Patienterna kanske känner att det gör stor skillnad att bara få sitta med någon i två eller fem minuter.«

Lisa: »’Vad är viktigt för dig?’ är en bra fråga att ställa, men den är svår, för man får så himla jobbiga svar. Jag har svårt att värja mig när de svarar: ’Jag vill bara leva.’«

Det finns inte heller en mall för alla patienter. När patienten har en diagnos med oklar utgång blir samtalet betydligt svårare – och tonen en annan.

Lisa: »För inte så många år sedan var onkologin dödens väntrum. Nu är vi en situation då vi ibland botar de palliativa. Det är en konstig tid. Att vara i det här gränsutrymmet är svårt när man kommunicerar med patienterna. Patienterna som är i limbo har det väldigt jobbigt.«

Andreas: »Det är svårt när man inte kan lägga in dem i vare sig det kurativa eller palliativa facket. I palliativa situationer försöker vi väga in det existentiella, sociala, psykiska och fysiska. Det är fint, och jag tycker det är det mest sunda synsättet på patientens situation. Men i den kurativa ’settingen’ är vi sämre på det. Då ser vi ofta bara det fysiska och medicinska. Det har väl med resurser att göra…«

Lisa: »I det palliativa står ju livskvalitet i princip över allt annat. I det kurativa så är det mer: ’Jag förstår att det är jättejobbigt, och det kommer att bli ännu jobbigare.’ Vi pressar ju på jättehårt. Där är det verkligen ett helt omvänt synsätt på vad vi tycker är okej att utsätta någon för. För vi har bot som mål.«

Det finns en kultur inom läkarkåren att täppa till hålet och gå vidare, säger Thomas Sjöberg, sedan 2009 sjukhuspräst vid Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Den professionella ytan, menar han, är ett sätt att orka.

I Jönköping görs försök att bryta det här mönstret. Under de senaste åren har alla AT-läkare vid sjukhuset deltagit i reflektionsgrupper med en präst. Thomas Sjöberg säger att grupperna ger läkarna ett tillfälle att ställa sig bredvid det vardagliga flödet och se sitt arbete ur ett helikopterperspektiv.

– Vi pratar om vad som är svårt och vad som skaver. Vi försöker bygga en kultur där läkare inte bara ska mata på och vara effektiva, utan att de ska kunna stanna upp och tänka hur det är att möta patienter som är förtvivlade, säger Thomas Sjöberg och fortsätter:

– Egentligen behöver man få in de här samtalen i sin arbetsvardag. Att ha ett gemensamt rum där man kan sitta och prata, det har man inte alltid i sjukhusmiljön. Det är bedrövligt, och där tycker jag att sjukvården behöver tänka till.

Han återkommer, precis som många andra sjukhuspräster, till begreppet exi-stentiell hälsa – en känsla av hopp, mening och sammanhang. Att själv prata om de här frågorna gör det lättare att hantera dem när de tas upp av patienter och anhöriga.

– Vi jobbar mycket med att kunna möta existentiella frågor. Patienterna och närstående förväntar sig att personal ska kunna stanna kvar och möta de här stora frågorna, säger Thomas Sjöberg.

Tidigt under reflektionssamtalet börjar läkarna diskutera risker för återfall och patienters oro. Kontrollbesöken kan vara svåra, för hur förhåller man sig till patienter som är oroliga för återfall, men där risken är liten? Ska man övertyga dem om motsatsen? Ibland kan man uppleva att patientens oro är obefogad.

Lisa: »Vi har många kontrollpatienter, och de har en väldigt uppenbar oro. Patienter som är i behandling är inte alls i samma läge.«

Andreas: »Ibland, då det är hög risk för återfall, är oron befogad. Jag tycker det är svårt att veta hur ska man vara med patienten då man inte vill förstora oron, men inte heller förminska den.«

Camilla: »Ni är åtgärdsinriktade, det är något ni är formade av från er utbildning. Jag hade ett samtal med en patient i går som berättade att läkaren vill lugna henne med endera siffror eller prognoser. Men hon uppfattade det som att man försökte få henne att tänka mer positivt. Jag tror att man, oavsett siffrorna, kan fundera på hur man kan vara närvarande i mötet. Ibland vill patienten kanske bara få känna att det är någon som lyssnar. Trösten kanske är att vara här och nu.«

Lisa: »Cancern är ju något som de kommer att behöva förhålla sig till och jobba med för att den inte ska påverka hela deras liv. Där finns en oro som jag inte kommer att kunna stilla. Det kan kännas lite hårt då man sitter där, men oron är något som patienten kommer att behöva härbärgera och jobba med.«

Andreas: »Det är ju också något som vi vill, att hela patienten ska bli frisk och inte låsas in i en sjukroll.«

Lisa: »Jag tror att det är viktigt att vi tänker på vår hälsa också. Vi måste ju kunna säga som det är.«

Att lyckas prata om existentiella frågor med patienterna är inget man kan läsa sig till, säger läkaren Karin Thörne, utan man behöver själv ha funderat på de här frågorna för att kunna möta dem hos andra. Hon har forskat om betydelsen av existentiella samtalsgrupper inom vårdprofessionen.

– Det är viktigt att få prata om de här frågorna i grupp, kollektivt, och få höra att andra tänker lika, men också annorlunda. Man inser att det är värdefullt att bli lyssnad på, och då blir det en erfarenhet som också är viktig för patienten. Man blir lyhörd för patientens berättelse, säger hon.

Karin Thörne har lett reflektionsgrupper bland annat med AT-läkare, och hon har även utbildat reflektionsledare under de senaste 25 åren. Hon leder en reflektionsgrupp med läkarstudenter vid Linköpings universitet och menar att samtalen ger förutsättningar för studenters professionella utveckling i det nya läkarprogrammet. När AT försvinner finns det ett större behov av att förbereda läkarstudenterna inför legitimation.

– När jag började jobba med läkarprogrammet i Linköping var det 40 studenter, och i dag är de över 120. Som AT- och BT-läkare hoppar man runt mycket, och det är svårt att bygga varaktiga relationer med mer erfarna läkare och andra arbetskamrater. Där har reflektionsgrupperna kunnat kompensera.

Mycket har hänt sedan Karin Thörne utbildade sig till läkare på 70-talet. Dels har vården accelererat i tempo och komplexitet, dels vet patienterna betydligt mer om sina tillstånd och är mer aktiva i sin vård i dag. Det ställer andra krav på läkaren.

– Patienter och närstående höjer sin röst på ett helt annat sätt i dag, och det ska man kunna hantera som läkare. Tidigare hade få insyn i läkarens auktoritet.

– Men det är också uppenbart att det i dag är är tillåtet för läkare att visa att man kan må dåligt. På min tid var det inte det.

Lisa: »Sedan kan det ju vara så att patienten går därifrån och inte mår så dåligt, men att de lämnar mycket ångest i rummet. Och det måste man förhålla sig till.«

Camilla: »Det jag hör är att patienternas ångestkänslor väcker er ångest, och det blir svårt eftersom man ska skicka ut en människa och man inte vet hur hen tar hand om beskedet man gett. Man hinner inte känna att man är tillräckligt i stödet, för man hinner inte ta reda på vad den här personen behöver. Sedan finns det också frågor som inte har en lösning: rädslan för döden, hur lidandet blir …«

Lisa: Ibland ringer jag upp patienterna några dagar senare. Under besöket så dör ju samtalet ibland och patienten kanske »checkar ut«. Ofta har det landat då jag ringer, och de tycker att det känns bättre då.«

Camilla: »Ja, det handlar om att skapa relationer. Man kan inte uppleva att någon har fastnat i sin oro om man bara träffar hen en gång. Man hinner inte beröra det under ett femton minuter långt samtal. Ni skulle behöva mer tid, vilket ni inte har. Det låter som att det är ett fel i sy-stemet.«

Prästerna och läkarna har sina likheter, säger Camilla Winberg Österberg. Hon kan känna igen sig i läkarnas sätt att prata om sin yrkesroll.

– Jag tycker att läkarna och prästerna har lite samma syn på yrkesrollen, att den går djupare än hos många andra yrkesgrupper. Yrkesrollen är inte bara något som man kan klä av sig, utan det är något som är en identitet.

Men där läkaren är fokuserad på att hitta lösningar kan prästen ha andra mål.

– I våra samtal försöker jag att inte landa i det praktiska eller i hur man ska göra rent konkret. Jag vill att det ska vara flummigt. Det är det jag vill odla. En öppenhet för att stanna upp och följa tankarna som kommer ur den personliga reflektionen, säger Camilla Winberg Österberg.