Läkare: Sverige har att lära av de andra nordiska länderna

Det är dags för 23:e upplagan av den nordiska allmänläkarkongressen som i år äger rum på kulturcentret Logomo i Åbo. Programmet under de fyra dagarna fokuserar på allmänmedicinens kärnvärden.

Av de åtta allmänläkare som räknas som huvudtalare under kongressen finns två svenskar: Magnus Isacson, ordförande i Sfam och Minna Johansson, ledamot i Sfams råd för hållbar diagnostik och behandling. Hon utsågs dessutom till Årets lejon i fjol av Sfam och i år till Årets allmänläkarvän av Svenska distriktsläkarföreningen (DLF).

Kongressen i Åbo inleds av norska Anna Stavdal, som tills nyligen var ordförande för allmänläkarnas världsorganisation Wonca. Hon ska prata om vikten av kontinuitet i en tid av ständig förändring.

Det är nummer ett av sju kärnvärden som diskuteras under kongressen.

Magnus Isacson förklarar:

– Dessa kärnvärden har sitt ursprung i Norge och är baserade på ett policydokument med sju allmänmedicinska grundvärderingar. Dessa värden har den nordiska allmänläkarfederationen enats kring och de har också accepterats som »core values« i Wonca, både i Europa och världen.

Sju talare ska sammanfatta de sju värdena, därefter ska Magnus Isacson sammanfatta allt på slutet.

– Det känns ärofyllt och roligt, säger han.

Är det någon av dessa punkter som är extra viktig?

– Alla är väldigt bra, men nummer 1 och 3 känns som de allra, allra viktigaste ändå.

Nummer 1 handlar som tidigare nämnt om kontinuitet, nummer 3 – som presenteras av Minna Johansson – handlar om att de som behöver vård mest också ska prioriteras högst.

Hur känns det att få tala?

– Det känns jätteroligt, men jag har också fruktansvärd scenskräck, erkänner Minna Johansson.

Frågan om prioritet i vården ligger henne varmt om hjärtat.

– Jag tycker att min punkt är en av de viktigaste kärnvärdena. Det är en fråga där vi ofta står i konflikt med organspecialisterna. Varje specialist vill att vi prioriterar just deras sjukdom, men som läkare i allmänmedicin ser vi inte bara patienten framför oss utan alla i populationen. Jag har exempelvis ansvar för 2 000 patienter vilket innebär att jag har ansvar för att se till att de som behöver min tid mest får den.

Minna Johansson tycker att kongressen i Åbo är viktig för allmänmedicinens roll – framför allt för att det råder stort fokus på forskning med allmänmedicinskt perspektiv.

– Forskningen är driven utifrån de utmaningar vi och våra patienter möter varje dag – i stället för den mesta forskningen som är från organspecialisternas perspektiv och som vi sedan ska följa. Slutsatserna passar inte alltid våra patienter.

Hur tycker du att primärvården i Sverige står sig jämfört med de andra nordiska länderna?

– Jag skulle säga att vi ligger lite efter där. De andra länderna har en organisation som främjar relationskontinuitet. Det snackas mycket om det i Sverige, men de politiska besluten som skulle krävas för att få till en kontinuitet i primärvården lyser med sin frånvaro, säger Minna Johansson.

Magnus Isacson är inne på samma spår – men tycker att Finland hamnar på samma plats som Sverige.

– I Norge och Danmark är det mycket småföretagande, att allmänläkare äger sin egen mottagning. Det innebär att de har väldigt hög kontinuitet. I Sverige och Finland är det tvärtom: väldigt dålig kontinuitet. Ingen har något riktigt övergripande ansvar för patienten. Island, som är så litet, är svårt att jämföra med, säger han och konstaterar:

– Vi har en övertro på att alla inom vården ska ett ta gemensamt ansvar i Sverige. Och så blir det i stället att ingen tar ansvar och patienter som hamnar mellan stolarna. Jag tror att det är bättre med en fast läkare, som har det övergripande ansvaret, och en fast distriktssköterska – och att man plockar in andra vid behov, säger Magnus Isacson.