»Skrivandet har gjort att jag blivit mer nyfiken på folk«
»Skrivandet hjälper mig att vara kreativ och att processa känslor«, säger specialistläkaren Fredrika Fabri, som har vunnit tidningen Skrivas novelltävling.
Fredrika Fabri möter människor med olika förutsättningar i sitt arbete som specialist i geriatrik, och det sipprar ned i hennes skrivande. Hon vann tidningen Skrivas novelltävling med texten »Babes in Thailand«, där en turist möter en lokalbo på en strand i Thailand och delar säng och plats, men har helt olika möjligheter.
Din novell innehåller en del politiska teman, som jämlikhet, klimat och miljö.
– Ja, det finns en ojämlikhet i själva resandet. Vissa personer reser och vissa gör det inte. När man slutar flyga så öppnar det en del dörrar till att tänka på resandet på ett annat sätt.
Du arbetar nu deltid och skriver. Vad betyder skrivandet för dig?
– I mitt arbete är jag inte så kreativ. Där handlar det mycket om att ta hand om det som kommer in. Skrivandet hjälper mig att få vara kreativ och är också ett tillfälle att processa mina egna känslor.
Är kreativiteten något du har saknat i ditt arbete?
– Ja, att få skapa lite mer fritt. Jag skriver mycket i jobbet, men då handlar det om journaler, som är en annan typ av text. Väldigt fyrkantig och korrekt. Kortfattad.
Novellen »Babes in Thailand« är också ganska kortfattad.
– Ja, det kanske hör ihop med åren av journalskrivande. Man läser mycket vetenskaplig text också, och ska få in mycket information på lite plats, då är man van att formulera sig på det sättet. Journaltexten berättar ju också en historia, men i skönlitterär text handlar det mer om gestaltning.
Att skriva och arbeta som läkare – är det två olika saker?
– Det är en stor fördel att få träffa många olika människor och höra deras livsberättelser, både personligen, men också när man ska skriva skönlitterärt. Det ger en inblick i hur olik tillvaron är för människor. Ojämlikheten blir väldigt tydlig när man arbetar inom sjukvården.
Har skrivandet hjälpt dig i läkaryrket?
– Skrivandet gör det lättare att känna empati, tycker jag. Då man jobbar mycket blir man lite utmattad, och skrivandet gör att man får vila från det. Men det har också gjort att jag blivit mer nyfiken på folk, mer intresserad av patienterna på ett annat sätt.
Du är specialist i geriatrik.
– Geriatrik är väldigt kul. Det är brett, mycket internmedicin, ortopedi. Man får se till helheten, gå igenom alla mediciner och historiken, hur tillståndet är nu och planera framåt. Man är inte lika bunden till att följa vissa pm, utan får ge lite mer individualiserad vård.
– Sedan har ju slutenvårdsgeriatriken blivit mer lik en akutverksamhet, med rätt så korta vårdtider. Man har mindre tid, och träffar bara patienterna några gånger innan de åker därifrån. Mötet handlar mer om det akuta problemet, och så får man lämna resten därhän. Nu jobbar jag på kognitiva mottagningen, och där har vi längre besök, så man hinner prata.
Du går nu på Långholmens författarskola. Hur är det att få feedback på dina texter?
– Det är väldigt roligt att se hur någon annan tolkar det man har skrivit. Mina karaktärer uppfattas ofta som kalla och osympatiska. Det är inte så jag tänkt dem, men jag tror att det hör ihop med sjukvården, att man blir lite avtrubbad. Man blir kanske inte lika berörd av allting, för man har en sådan volym av olika dramatiska eller negativa händelser som kommer till en. Man blir kanske lite mer analyserande och observerande som läkare, medan läsaren tänker: »Varför reagerar den här personen inte mer?« Eller så är det bara ett personlighetsdrag hos mig.
