Nej till statligt huvudmanna­skap får brett stöd

Vårdansvarskommittén, som presenterade sitt slutbetänkande (SOU 2025:62) i början av juni, föreslår att staten tar ett utökat ansvar för hälso- och sjukvården men avfärdar både ett statligt huvudmannaskap och ett delvis statligt huvudmannaskap med motiveringen att det saknas underlag för att ett sådant skulle leda till bättre sjukvård.

De områden där staten bör ta ett större ansvar är bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer och screening.

Fristen för att lämna synpunkter på kommitténs förslag löpte ut den sista oktober, och tunga remissinstanser som Läkarförbundet, SKR och enskilda regioner håller med om både huvudmannaskapet och att det finns områden där staten bör ta ett större ansvar.

»Staten har redan i dag systemansvaret och bör utöva det tydligare. Staten bör också ta ett utökat finansieringsansvar, för att nå större jämlikhet mellan regioner och för att staten har bättre förutsättningar än enskilda regioner att möta konjunktursvängningar«, skriver Sveriges läkarförbund (SLF) i sitt remissvar.

Liksom kommittén avfärdar Läkarförbundet dock ett statligt huvudmannaskap, vare sig det är ett helt eller delvist sådant. Förbundet anser att ett sådant skulle leda till ännu större fragmentisering av vården.

Även Svenska läkaresällskapet (SLS) anser att ett statligt huvudmannaskap skulle kunna leda till problem. »I ett hälso- och sjukvårdssystem med tre huvudmän kan förutses nya samverkansutmaningar och gränsdragningsproblem«, står det i deras remissvar.

Sveriges Kommuner och regioner (SKR) skriver att ett statligt övertagande av hälso- och sjukvården är »fel väg att gå« samt att »genom starka kommuner och regioner har vi kunnat utveckla en välfärd i världsklass«. Samtidigt anser SKR liksom Läkarförbundet att staten bör ta ett tydligare strategiskt ansvar och ge regionerna långsiktiga planeringsförutsättningar.

De enskilda regionerna är inne på samma linje. Västra Götalandsregionen skriver till exempel att »vårdens utmaningar inte löses genom förstatligande, utan genom tydligare statlig vägledning kring resursfördelning och uppdrag, samt en strategisk – inte operativ – roll för staten«.

Det finns dock undantag. Region Gotland skulle gärna se att staten axlade ansvaret för öns sjukvård, ett önskemål som regionen tidigare har framfört med argumentet att läget långt från fastlandet ställer speciella krav på sjukvårdens kapacitet, då ön kan bli avskuren till följd av vädret eller andra oförutsedda händelser. Gotland har dessutom bara drygt 60 000 bofasta, vilket på andra orter inte anses vara tillräckligt för de vårdmöjligheter som måste finnas på ön. »Gotlands befolkningsunderlag motiverar inte det akutsjukhus som ö-läget fordrar«, står det i remissvaret, som även konstaterar att beredskapen dessutom måste vara extra hög till följd av öns strategiska läge i Östersjön.

Samtidigt som Vårdansvarskommittén avråder från ett statligt huvudmannaskap föreslår utredningen att staten bör ta ett större ansvar inom flera områden, bland annat kompetensförsörjningen. På den punkten finns en skiljelinje mellan de stora arbetsgivarna och yrkesorganisationerna.

Medan SLF, SLS och även Vårdförbundet är inne på samma linje som utredningen, är SKR och ett flertal regioner negativa till att staten helt tar över ansvaret för att säkerställa kompetensförsörjningen.

Läkarförbundet vill att Socialstyrelsen, det vill säga staten, ska ansvara för att »dimensionera och samordna läkares grundutbildning, allmäntjänstgöring, bastjänstgöring samt specialiseringstjänstgöring«. Regionerna ska ha en ren utförarroll och ansvara för att tillhandahålla de utbildningstjänster som staten anser behövs.

Svenska läkaresällskapet konstaterar att kompetensförsörjningen som den nu är utformad inte fungerar och att staten bör ta ett större ansvar. »I dag ansvarar varje region för att tillhandahålla utbildningsplatser från egna snarare än gemensamma nationella behov, vilket inte bidrar till ett effektivt system», skriver de i sitt remissvar.

Vårdförbundet anser att »staten måste ta ett tydligare ansvar för bland annat utbildningsplatser, praktikmöjligheter och specialiseringstjänster«. Dagens system har lett till en akut brist på bland annat sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som i sin tur »hotar hälso- och sjukvårdens kvalitet och säkerhet«.

Vårdförbundet går dock ett steg längre än SLF och SLS. »Staten behöver också skapa utrymme för en relativ lönehöjning för yrken inom hälso- och sjukvården«, skriver de i sitt remissvar. De önskar också förbättringar när det handlar om karriärmöjligheter, arbetstider och arbetsmiljö.

SKR håller med om att uppföljningen av pågående ST behöver utvecklas. Att det i dag inte fungerar beror åtminstone delvis på att Socialstyrelsen tog över uppdraget att samla in uppgifter om antalet pågående ST per specialitet från dem, anser organisationen. »I dag saknas dock tillgänglig och aktuell nationell information för regionerna att använda i sin planering«, skriver SKR i sitt remissvar, som efterfrågar bättre nationella underlag som möjliggör för regionerna att planera återväxten av specialistläkare efter både sina egna och hela landets behov.

Region Skåne konstaterar något som förmodligen ingen har invändningar mot, nämligen att »frågan om kompetensförsörjning är stor och viktig för hälso- och sjukvårdssystemet«. I sitt remissvar skriver regionen också att det bör finnas mer effektiva sätt än dagens att samordna nationella behov. Regionen slänger dock in en brasklapp: »Ett utökat statligt ansvar på området får inte i alltför hög grad gå ut över regionernas självbestämmande. Kompetensförsörjning bör även fortsättningsvis vara ett delat ansvar och regionens kompetensbehov och möjlighet att utbilda ska vara lika avgörande som de nationella behoven.«

Västra Götalandsregionen vill se ett system där »varje region beslutar om insatser utifrån sina förutsättningar«. Samtidigt är de även positiva till ökad samverkan mellan staten och huvudmännen och vill bland annat se gemensamma kliniska moment för utbildningar, oavsett lärosäte.

Andra regioner är mildare i sin kritik mot att staten ska ansvara för att dimensionera personalförsörjningen, men invändningar som handlar om lokala förutsättningar och lokalt självbestämmande löper som en röd tråd genom regionernas remissvar.

Vårdansvarskommittén har även tittat på huruvida den statliga styrningen bör öka när det handlar om läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatri och luftburen ambulanssjukvård samt luftburna sjuktransporter. Kommitténs svar på dessa frågor är, i högre eller lägre grad, »ja«. Kommittén anser visserligen att svensk hälso- och sjukvård står sig väl i internationella jämförelser, men både tillgängligheten och den geografiska jämlikheten kan bli bättre.