Ny oral GLP-1-analog bättre vid diabetes än semaglutid
Bättre långtidsblodsocker och större viktnedgång. Den orala GLP-1-analogen orforglipron slog semaglutid på flera punkter i en fas 3-studie på personer med typ 2-diabetes.
Oral GLP-1-analog.
I dag finns enbart en oral GLP-1-analog, läkemedlet Rybelsus (semaglutid) från Novo Nordisk. Tabletten används sedan länge vid typ 2-diabetes. Men nu kan en ny konkurrent, orforglipron, från Eli Lilly vara på ingång. Tabletten väntas komma ut på den amerikanska marknaden inom kort – redan nästa kvartal, enligt tillverkaren själv – förutsatt att den blir godkänd av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA.
Enligt en ny fas 3-studie i Lancet, Achieve-3 (A study of orforglipron compared with semaglutide in participants with type 2 diabetes inadequately controlled with metformin), där de två orala GLP-1-analogerna ställdes mot varandra, var den nya tablettvarianten bättre än den gamla, både vad gäller viktnedgång och långtidsblodsocker, HbA1c. Det nya läkemedlet verkar även ha något bättre effekt på blodfetterna. Dock har man inte lyckats visa ännu att orforglipron är bra för hjärtat på samma vis som semaglutid. Hjärtfrekvensen hos gruppen som fick orforglipron gick dessutom upp 4–6 slag per minut, enligt studien. Dubbelt så många som fick det nya läkemedlet hoppade också av studien på grund av biverkningar, främst gastrointestinala.
I studien ingick drygt 1 500 personer från Argentina, Kina, Japan, Mexiko och USA. Samtliga deltagare var överviktiga med typ 2-diabetes och hade HbA1c-nivåer i spannet 7–10 procent, trots behandling med metformin.
Studiedeltagarna randomiserades till ett piller om dagen av antingen den nya eller den gamla GLP-1-analogen i två olika höga doser. De följdes därefter i ett års tid. En jämförelse gällde orforglipron 12 mg mot semaglutid 7 mg och en annan gällde orforglipron 36 mg mot semaglutid 14 mg.
76 procent av dem som behandlades med orforglipron i den högre dosen lyckades få ned sina HbA1c-nivåer till under 7 procent (53 mmol/mol). Detsamma gällde 72 procent av dem som fick den lägre dosen. Detta kan jämföras med 64 respektive 52 procent av dem som fick semaglutid.
De som fick den nya GLP-1-analogen tappade 6–8 procent av sin kroppsvikt, medan de som fick semaglutid endast tappade 4–5 procent.
Enligt Naveed Sattar, professor i hjärt–kärlmedicin vid universitetet i Glasgow, som själv inte har varit inblandad i studien, är detta viktiga fynd:
»Ju mer effektiva orala läkemedel vi har som hjälper personer med typ 2-diabetes att gå ned i vikt och hålla vikten, desto bättre,« säger han till Science Media Center, en tjänst där forskare kommenterar studier.
»Det är dock värt att notera att dosen oralt semaglutid som användes här var relativt måttlig. Högre doser är nu godkända för viktbehandling och förväntas även testas hos personer med diabetes«, säger han.
Marie Spreckley, diabetesforskare vid universitetet i Cambridge, som också har kommenterat studien för Science Media Center, anser att det fortfarande finns frågetecken dels kring följsamheten till behandling, dels kring långtidseffekter.
»Studiens längd var ett år och fokuserade på glykemiska och viktrelaterade utfall, så långsiktig säkerhet, kardiovaskulära effekter och varaktig behandlingseffekt är fortfarande viktiga obesvarade frågor«, menar hon.
