Till minne av Otto Westphal
Otto Westphal, Lerum, läkare och docent i barnendokrinologi, har avlidit i en ålder av 90 år. Han sörjs närmast av Monica, samt barnen Susanne, Bengt och Fredrik med familjer.
Otto Westphal föddes den 18 juni 1935 i Aumühle, Hamburg, där han växte upp tillsammans med föräldrarna Gunborg, svensk tandläkare och Otto, tysk tandkirurg samt med fyra systrar. År 1945 kom Otto och familjen till Sverige med de vita bussarna. Otto tog studentexamen i Sandviken 1954, blev medicine kandidat vid Uppsala universitet 1956 och legitimerad läkare 1961.
1962 påbörjade Otto sin specialistutbildning till barnläkare. Parallellt bedrev han forskning om humant tillväxthormon, bland annat tillsammans med Carl Gemzell, professor i gynekologisk endokrinologi. Arbetet omfattade metodutveckling för att bestämma tillväxthormon i blod samt tidiga kliniska behandlingsstudier vid pediatriska tillväxtrubbningar. Otto disputerade 1968 och utnämndes senare till docent i pediatrik vid Uppsala universitet. Vid Akademiska sjukhuset var han med och byggde upp den barnendokrinologiska verksamheten.
År 1971 flyttade Otto och hans familj till Göteborg där han blev biträdande överläkare och fortsatte att utveckla barnendokrinologin vid Östra sjukhuset. Hans vetenskapliga och kliniska gärning kretsade kring utredning och behandling av tillväxt- och pubertetsrubbningar. Otto undervisade vid både grund- och vidareutbildning och fungerade ofta som remissinstans för svåra fall i regionen.
Formellt gick Otto i pension år 2000 men han fortsatte kliniskt arbete till 2010 och därefter som lärare och handledare. Ända fram till pandemin kom han till den barnendokrinologiska kliniken på Drottning Silvias barnsjukhus en dag i veckan för att handleda yngre kollegor.
För oss barnbarn var han både morfar/farfar och en fantastisk förebild. Vi såg hur han förenade nyfikenhet och noggrannhet med ett varmt, omhändertagande sätt. Han såg hela barnet och familjen och förklarade svåra beslut begripligt. Han lärde oss också att det är en heder att få arbeta för barn och deras familjer, och att man aldrig blir färdiglärd. Vi minns hans passion för sitt yrke, och hur han in i det sista engagerade sig för vår utbildning, våra karriärer och våra patienters tillväxtkurvor. Vi kommer sakna hans småkakor, hans humor, hans näsa för god champagne och hans kloka råd i alla tänkbara frågor. Vi minns honom för hans resor till när och fjärran och alla historier vi fått återberättade genom åren. Som Ottos barnbarn hoppas vi att vi fått ärva hans outtömliga envishet och starka patos.
Arvet efter Otto lever vidare i den verksamhet han varit med och format, i kunskapen han delade och i det sätt att se på barnmedicin som han odlade i decennier. För oss som fick växa upp med honom är saknaden stor, men tacksamheten större. Vi hoppas att hans exempel ska fortsätta inspirera nya generationer barnläkare att förena vetenskaplig skärpa med omtanke och respekt.
