Primärvårdstoppar kritiserar Lanns tystnad
Sjukvårdsministern ser en förstärkning av primärvården som den stora ödesfrågan, säger hon själv. Men de båda tyngsta läkarföreningarna på området upplever snarare att intresset från politikerhåll har svalnat. »Sedan Acko Ankarberg Johansson slutade har primärvården helt försvunnit ut i periferin«, säger Distriktsläkarföreningens ordförande Ylva Sandström.
Patient på vårdcentral.
I en stor intervju i Läkartidningen i förra veckan fick sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD) bland annat svara på frågan om vad hon ser som 10 000-kronorsfrågan inom sjukvården. Svaret var tydligt: Primärvården.
– Vi har pratat så länge om omställningen till god och nära vård, men den sker inte i den takt som krävs. Så länge vi inte kan lösa den omställningen kommer vi inte att råda bot på köerna heller, sa hon bland annat.
Uttalandet både välkomnas och möts med förvåning av Distriktsläkarföreningen (DLF) och Svensk förening för allmänmedicin (Sfam). De har snarare uppfattat att primärvården fallit i glömska.
Ylva Sandström.
– Det sista Acko Ankarberg Johansson gjorde innan hon slutade som sjukvårdsminister var att kalla in alla regioner till ett möte om varför inget händer i omställningen till en god och nära vård. Men så avgick hon, och sedan dess har jag knappt hört ett ord om primärvården. I stället verkar hennes efterträdare ha styrt om fokus så att allt handlar om vårdköer. Jag har fortfarande inte fått träffa Elisabet Lann, för hon ställde in vårt inbokade möte med kort varsel – ironiskt nog för att hålla en presskonferens om vårdköer, säger DLF:s ordförande Ylva Sandström.
Andreas Stomby.
Andreas Stomby, ordförande för Sfam, håller med.
– Framför allt är det köerna till vissa operationer som har fått väldigt mycket fokus. Det är det Elisabet Lann har satsat sin mediala kommunikation på, och det är dit pengarna går. Jag kan tänka mig att det finns en viss politisk strategi bakom. Har man gått till val på att korta vårdköerna så vill man lyckas, och köer är också något som är lätt att mäta. Omställningen till god och nära vård är komplex och kräver ett långsiktigt arbete, och passar kanske mindre bra in i den politiska logiken där man på ganska kort tid måste kunna visa på förbättring, säger han.
Det finns även flera andra illavarslande signaler om att primärvården glidit ur blickfånget, enligt Ylva Sandström. Nyligen framkom att Lisbeth Löpare-Johansson lämnar sin roll som samordnare för omställningen till nära vård på Sveriges Kommuner och regioner – och att ingen tar över. Det finns uppgifter om att samma sak gäller när Maria Hilberth i vår slutar som samordnare för fast läkarkontakt på Socialstyrelsen.
– Det är svårt att inte tolka sådana förändringar som att intresset för primärvården har svalnat. Min stora oro är att vi har haft våra »fifteen minutes of fame« och att vi nu är tillbaka på ruta ett igen, säger Ylva Sandström.
Elisabet Lanns uttalanden i Läkartidningen har rört upp känslor på fler sätt, säger hon. Särskilt har en formulering om att primärvården ska avlasta sjukhusvården väckt ont blod.
– Det har retat upp många kollegor. Det kan ju aldrig vara så att en vårdgren finns till för att avlasta en annan vårdgren. En stark primärvård skulle naturligtvis göra behovet av akutsjukvård mindre, men vårt syfte är inte att avlasta akutmottagningarna. Har man en sådan syn kommer man aldrig att komma i mål, säger hon.
I intervjun sa Elisabet Lann också att gemene man ser akutmottagningen som navet i vården, snarare än primärvården: »Ringer man primärvården är det inte ens säkert att någon svarar.« En sådan beskrivning av en dysfunktionell primärvård gagnar ingen, utan bidrar till att avskräcka patienter från att söka sig till vårdcentralen, menar Andreas Stomby.
– För att kunna bygga något som är bättre måste vi vara så pass nyanserade att vi kan se att det fungerar dåligt på en del ställen och bra på en del andra, säger han.
Men det finns ändå hopp framöver. Efter flera påstötningar kom i förra veckan en inbjudan till möte med DLF och Sfam.
Andreas Stomby hoppas nu på en öppen dialog som faktiskt leder framåt. Högst på hans önskelista till Elisabet Lann är kort och gott mer pengar.
– Vi behöver fler händer i primärvården, men man hör från olika håll att man inte har budget för att anställa fler. Lika väl som man kan satsa en halv miljard på att korta vårdköerna kan man väl satsa en halv miljard på vårdcentralerna i form av öronmärkta pengar till fler generalister i primärvård.
