Stora skillnader i läkares förskrivning av antibiotika
Det råder stora skillnader mellan läkare när det gäller hur mycket antibiotika man skriver ut – men över lag har förskrivningen minskat över tid, enligt en ny doktorsavhandling.
Olof Cronberg, allmänläkare i Region Kronoberg, har just lagt fram en avhandling om antibiotikaförskrivning i primärvården, som bygger på registerdata om totalt 700 000 infektionsbesök i Region Kronoberg och 34 000 fall av lunginflammation i södra Sverige.
Varför ville du borra ner dig i just antibiotikaförskrivning inom primärvården?
– Jag jobbade som chefläkare och fick in statistik från vårdcentralerna runt om i länet. Då såg jag att sannolikheten för att få antibiotika utskrivna kunde variera från 20 till 80 procent, beroende på läkare. Det kan naturligtvis finnas en viss spridning på grund av slump och patientmix, men en så stor spridning är helt enkelt inte rimlig. Då uppstod den spännande frågan: Om det nu inte är så att lågförskrivarna skriver ut för lite, hur kan vi få högförskrivarna att dra ner på recepten? Och vilka är högförskrivarna?
Olof Cronberg.
Vad blev svaret?
– Det går inte att säga att det är en viss typ av doktorer som förskriver mer, att exempelvis äldre förskriver mer än yngre eller att läkare som arbetar i det privata förskriver mer än läkare i det offentliga. Däremot kan man säga att högförskrivarnas handläggning skiljer sig från lågförskrivarnas. De förskrev antibiotika tidigare, till exempel till patienter som hade lägre snabbsänka än lågförskrivarnas patienter, och det hände oftare att patienterna fick antibiotika trots negativt snabbtest för streptokocker vid halsfluss. Man kan förstås fråga sig ifall lågförskrivarnas patienter får komma tillbaka i högre utsträckning, för att de inte tillfrisknar, men något sådant kunde jag inte se.
Vad är dina viktigaste fynd?
– Förutom det jag redan nämnt är det att lågförskrivarna förblev lågförskrivare över tid. Nio av tio som redan förskrev lite antibiotika fortsatte att göra det, och på samma sätt tenderade högförskrivare att förbli högre i sin nivå även när den totala förskrivningen gick ner. Det tyder på att både invanda arbetssätt och tolkning av provsvar spelar stor roll. Men under den nioårsperiod som jag undersökte minskade faktiskt ungefär 85 procent av läkarna sin förskrivning i varierande utsträckning.
Test av antibiotikaresistens.
Hur får man högförskrivarna att tänka om, tror du?
– Jag tror att det är viktigt att fortsätta Strama-arbetet mot antibiotikaresistens. Studier har också visat att om man får se sin egen förskrivningsstatistik och upptäcker att man ligger över snittet kan det ge en benägenhet att minska antibiotikaförskrivningen.
Var det något i resultaten som förvånade dig?
– Jag hade tidigare fått höra att det förskrivs mer antibiotika under jourtid och att det var problematiskt. Men överförskrivningen under jourtid visade sig vara marginell.
Tänker du forska vidare på området?
– Jag är inte i gång med något ännu, men jag funderar på lite olika trådar. En tråd vore en kvalitativ studie som kan fånga upp varför det är så svårt att följa riktlinjer för vissa. Nu spekulerar jag, men om en patient säger att »Jag vill ha antibiotika utskrivna, eftersom jag blev så sjuk sist« är kanske vi läkare olika känsliga för den typen av argumentation. Vissa skriver ett recept så fort en sådan mjuk variabel kommer på bordet, medan andra står på sig i sin kliniska bedömning.
