Vad blivande läkare får höra: Att vara kirurg och »ha ett liv« är en omöjlig ekvation

Sex stycken snart nyexaminerade läkarstudenter från Uppsala universitet tar en välförtjänt paus från sitt uppsatsskrivande i en kal sal i den så kallade »Hubben«. Det är en modern byggnad inte långt från Akademiska sjukhuset där studenterna tillbringar mycket av sin studietid. Men snart är den slut. När Läkartidningen träffar de sex klasskamraterna har de en termin kvar på läkarprogrammet. Arbetslivet hägrar, och när studenterna funderar på valet av specialitet är det inte bara intresseområden eller specifika talanger som fingerfärdighet och empatisk eller analytisk förmåga som styr valet av specialitet – det är också att kunna ha ett liv.

– För mig är det jätteviktigt att kunna kombinera arbetslivet med ett familjeliv, men det känns som om många har svårt att göra det. För mig är fritiden ännu viktigare än karriären, säger Elin Segerros.

Hennes kursare Alice Abramsson håller med, men säger att det känns tråkigt att behöva tänka så:

– Det finns många specialiteter som lockar mer än andra, men där det känns som att flertalet väljs bort på grund av svårigheter att kombinera med fritid och tufft arbetsklimat. Det är lite sorgligt, säger hon.

När de sex klasskamraterna påbörjade sina studier var det lusten och nyfikenheten som styrde. De tyckte alla att läkare verkade vara ett spännande yrke. Längs vägen har den ljusa framtidsbilden kantats av varningar, oro och tråkiga nyheter. De tråkiga nyheterna består ofta av enkät-baserade rapporter från Läkarförbundet om att allt fler läkare inte hinner med sina arbetsuppgifter och överväger att byta jobb.

– Det säger ju något om att folk inte orkar, säger Gustav Wiklund.

Enligt Alice Abramsson är det många de känner som tar examen till sommaren som inte kommer att börja jobba direkt.

– Många vill ta en längre paus, resa eller plugga något annat ett tag. Jag vet många som inte känner sig utvilade nog att dra i gång med AT direkt, säger hon.

Fanny Smeds har liksom sina kursare hört en hel del varningar om läkaryrket. Trots det ser hon sin framtid som ljus, men för att den ska förbli det gäller det också att våga ställa krav på arbetsmiljön, tänker hon.

– Man har ju fått höra från dem som tagit examen och gör AT att man får räkna med krävande år och att det gäller att stålsätta sig för det. Samtidigt undrar jag om det behöver vara så. Jag har funderat väldigt mycket på hur jag vill ha det på jobbet och tycker stämningen är jätteviktig. Generellt sett verkar det vara ett öppnare klimat på mindre sjukhus, och att man får bättre stöttning där som ny läkare, säger Fanny Smeds.

Så var kommer varningarna och oron om läkarnas arbetsvillkor ifrån? De sex studenter som Läkartidningen träffar vill vara noga med att påpeka att det inte är lärarna på utbildningen som skrämmer upp dem. I stället kommer en stor del av de blivande läkarnas antaganden om framtiden från upplevelser från praktikplatser och uttalanden av handledare och verksamma läkare.

– Under kirurgblocket sa läkarna att vi måste lägga undan allt: »Kirurgin måste vara både ert liv och ert jobb.« Många tjejer fick höra: »Du kommer inte kunna skaffa barn«, säger Melina Mancuso och fortsätter:

– Det var en manlig kirurg med familj som sa så …

Elin Segerros nickar instämmande och menar att det avskräckt henne från kirurgin.

– När jag började kände jag: »Åh, vad spännande«, men det är det sista jag hade valt nu, för handledarna på praktiken säger att det också måste vara mitt största fritidsintresse, säger hon.

Alice Abramsson tycker att det är synd när yrkesverksamma läkare målar upp skräckexempel för blivande läkare som ska ut i arbetslivet.

– Man kanske hade varit en superduktig kirurg och verkligen älskat det – och också lärt sig att få ihop vardagen. Men så vågar man aldrig testa.

Haris Ulcinjak Bajric håller med om att det är tråkigt med sådana uttalanden. I synnerhet när de kommer från handledare, eftersom de blir tongivande i vad man får för bild av en arbetsplats.

– Det beror ju så klart lite på hur pedagogisk personen är. En handledare som jag hade tyckte till exempel att jourkomp var jättebra, men då hade personen också en partner som var läkare med samma slags schema.

Haris Ulcinjak Bajric medger att tuffa jourer avskräcker, även om hjärtat klappar lite extra för en framtid som narkosläkare.

– Men vill man »joura« till tre på nätterna, eller vill man ha ett stabilt familjeliv? Jag har hunnit jobba en del inom beroendepsykiatrin, och det är också väldigt kul och förmodligen lättare att få ihop med ett privatliv. Men egentligen är jag mer lockad av narkosen, konstaterar han.

Tror ni att arbetsmiljön för läkare blivit värre generellt?

– Det är ju en ökande äldre befolkning som sätter press på sjukvården, som har många utmaningar. Men över lag tror jag snarare att man pratar mer om sådana saker nu än att det blivit så mycket värre. Det kanske också är så att yngre läkare ställer lite mer krav. Det är jättebra, det handlar ju om vår framtid, säger Fanny Smeds.

– Våra handledare är nog också ganska öppna, varför vi kanske får en negativ bild av jobbet. Många pratar om hur de får ihop livet utanför jobbet, om psykisk ohälsa och sådana saker, säger Alice Abramsson.

Just psykisk ohälsa är viktig att våga prata om, tycker studenterna – särskilt i början av yrkeslivet, då rätt stöd i olika avseenden kan förhindra just det. Och det handlar både om att lära sig balansera jobb och privatliv och om att få god vägledning och stöd i medicinska beslut.

– En klasskompis fick till exempel ta samtalet med en anhörig att de inte kunde göra fler livsuppehållande åtgärder för en patient. Sådana saker kan ju vara väldigt tunga, särskilt som ny läkare. Det behöver man ju få prata om, säger Melina Mancuso.

Det tror även Alice Abramsson. Faktum är att både hon och Elin Segerros under höstens examensarbete undersökt hur läkarstudenter tycker att utbildningen bör utvecklas när det gäller områden som välmående ur ett helhetsperspektiv.

– Det visade sig att en klar majoritet av sistaårsstudenterna på läkarprogrammet här i Uppsala vill ha mer fokus på välmående och helhetshälsa under utbildningen, både här och nu som student och som framtida yrkesutövare, berättar Alice Abramsson.

Studenterna spekulerar om att det kanske är mer fokus på mjuka värden som krävs för att våga kasta sig in i specialiteter som, enligt yrkesverksamma, kräver extra »pannben«. Att ingen blir kirurg är ju inte hållbart, tycker de.

Och att man ska behöva fungera som en robot är lika ohållbart.

– Det är kanske först när man provat på en viss specialitet som man kan avgöra om det är värt det, säger Melina Mancuso.