Vardag mellan kamp, hopp och ovisshet

Den 5 mars 2026. Skarp marssol får snön att glittra på parkeringen utanför Sollefteå sjukhus. Inne i huvudentrén ligger ett stilla lugn. Ett par äldre damer samtalar med huvudena tätt ihop, en taxichaufför skrollar i mobilen i väntan på en kund och en kvinna smuttar på en rykande kopp kaffe hon hämtat i sjukhuskaféet. Men här finns också tecken på något annat. Som plakatet med texten »Rör inte vårt sjukhus – återställ akutkirurgi, BB och förlossning«, det lilla altaret med budskapet »Barnavdelningen behöver vara kvar« i stora bokstäver, pyntat med en varselväst med trycket »Vi står bakom Sollefteå sjukhus«.

Västarna tillhör sjukhusockupanterna, som just nu har rast. Bernt Asplund, Janne Jonsson och Erland Ångman sitter i kaféet med kaffe och inplastad macka. De är inne på sitt nionde år som ockupanter.

– Jag vill inte att mina barn och barnbarn ska behöva pendla till Ö-vik eller Sundsvall om det händer någonting, när vi nu har en byggnad här, säger Bernt Asplund och fortsätter:

– Jag kräver inte att vi ska ha det lika fint som i Sundsvall med alla deras experter, men man ska i alla fall kunna ta emot akut här.

Ockupantrörelsen startade år 2017 som en protest mot planerna på nedläggning av BB, fortsatte sedan mot nedläggningen av akutkirurgin och nu som protest mot den genomgripande förändring sjukhuset står inför. På frågan om de tror att protesterna gör någon nytta tystnar männen.

– Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att det har ganska lite betydelse. Hittills har det ju inte hjälpt, säger Janne Jonsson slutligen.

Neddragningarna av vården på Sollefteå sjukhus har skett i etapper. År 2016 avvecklades den akuta ortopedin, och året därpå försvann BB och akutkirurgin. Den senaste förändringen, som klubbades av region-fullmäktige i maj förra året, innebär i korthet att all avancerad sjukhusvård flyttas till Örnsköldsvik eller Sundsvall. Resultatet – ett närsjukhus med fokus på äldre multisjuka patienter – ska vara uppnått senast till utgången av 2027, enligt planen.

Motiveringen till beslutet var bemanningsproblem och för små patientvolymer, tillsammans med en åldrande befolkning och behov att spara pengar. Men känslan här är att nedmonteringen av sjukhuset har pågått i tysthet under en längre tid, säger Alf Regberg, överläkare i anestesi och intensivvård.

– Det är som att man kväver sjukhuset från regionens sida, säger han och tar operationsverksamheten som exempel.

I februari hade sjukhuset bara 65 procent av de operationer man hade i fjol, säger han.

– De skickar inga kirurger, och vi får inte ta in stafettkirurger. Men det finns operationssalar, narkossköterskor, operationssköterskor, undersköterskor – allt finns, förutom kirurger och patienter. Patienterna finns på väntelistor, men de styrs från Sundsvall. Och vi får inte ta in egna patienter.

Alf Regberg visar runt i sjukhuskorridorerna och stannar till vid barnavdelningen, som stängde i slutet av februari. Någon har lite demonstrativt satt två tejpbitar i kors över skylten med avdelningsnamnet. För kroniskt sjuka barn blir stängningen och förlusten av avdelningens fem barnsjuksköterskor stor, säger Alf Regberg.

– De här sköterskorna kände både barnen och deras föräldrar, och visste hur de skulle ta sig an dem när de blev sämre. Den biten är ju borta nu.

Nästa stopp är intensivvårdsavdelningen och de två Iva-platserna med möjlighet till invasiv ventilatorvård, som enligt planen ska avvecklas senare i år.

– De är sparsamt använda, det är de. Men det är de enda platserna vi har för patienter som behöver ligga i respirator, säger Alf Regberg.

I beslutet om »förändringar i regionens sjukhusstruktur« beräknas att 146 tjänster kommer att ha försvunnit från Sollefteå sjukhus när allt är genomfört. Men ännu har folk inte börjat se sig om efter andra jobb, säger han. – Det känns som om ledningen vill att vi ska säga upp oss, för då går det inte att ha sjukhuset kvar. Då kan de säga »det finns ingen personal, vi måste stänga« och så blir det inte deras fel. Det vill vi självklart undvika. Det är inte uttalat, men det känns så.

Alf Regberg är även fackligt engagerad och arbetsmiljöansvarig. Han säger att den pågående processen påverkar arbetsmiljön mycket.

– Det tar mycket energi, allt det här, för alla hela tiden. Det är det man pratar om när det är rast och fika. Det blir samma symtom som vid utbrändhet, man tappar fokus.

Bidragande orsaker är det han ser som brist på kommunikation och information från ledningens sida, tillsammans med den forcerade tidsplanen. Han tar stängningen av barnavdelningen som exempel.

– Datumet flyttades fyra gånger. Medarbetarna fick inte heller besked från arbetsledningen utan fick information från pressen eller intranätet.

Nästa planerade steg i neddragningarna är avvecklingen av barnläkarjouren. På regionens sajt står att den preliminära planen är att avvecklingen ska ske i månadsskiftet maj-juni. Detta steg är ett stort orosmoln för barnläkarna Agnieszka Kilianska och Charlotta Schaedel, som sitter i en liten soffgrupp i ett belamrat arbetsrum.

– När man läser tidningen så låter det här som något som händer väldigt ofta, att man helt plötsligt får 1–1,5 timme till en akutmottagning. Men det finns siffror som visar att en väldigt liten del av Sveriges befolkning har längre än 10 mil till en akut, säger Charlotta Schaedel och fortsätter:

– Regionen framställer det som att de har en jäkla massa erfarenhet av hur det funkar, men det är alltså väldigt ovanligt i Sverige att man har en sådan situation. Jag fattar inte hur de då kan vara så säkra på att de kan garantera patientsäkerheten när det finns så lite erfarenhet.

De berättar om ett barn som nyligen kom in till sjukhuset med status epilepticus. Barnet hade fem krampanfall inom loppet av en halvtimme och vaknade aldrig upp emellan. En lång rad akuta insatser krävdes för att hjälpa barnet, något som hade varit mycket svårt att göra i en ambulans, säger Charlotta Schaedel.

– Det finns ett flertal mycket akuta sjukdomar hos barn som måste behandlas och diagnostiseras snabbt, där lång transporttid kan vara mycket farligt. För mig är patientsäkerheten för barnen den absolut viktigaste frågan, den överskuggar precis allt.

Agnieszka Kilianska säger att hon funderar på sin framtid på sjukhuset.

– Om barnjouren skulle vara kvar men narkosjouren försvann skulle det innebära ett etiskt dilemma för mig att jobba kvar.

Hon är kritisk till regionens upplägg att fatta ett delbeslut i taget att genomföra neddragningarna.

– Jag upplever att det är taktiskt, att man gör det i små steg så att man inte ser så jättemycket påverkan på en gång. Skulle man genomföra den här förändringen på en gång, då skulle det bli mycket stora konsekvenser.

Även Kajsa Dovstad, ST-läkare i internmedicin som precis ska gå på sitt pass på akuten, varnar för stora konsekvenser. Även för henne är det en stor farhåga att planen på att avveckla sjukhusets narkosläkarjour ska bli verklighet.

– Det skulle leda till att många allvarliga tillstånd inte kan hanteras här. Jag ser inte att det går att vara kvar som medicinläkare då, även om medicin på papperet ska finnas kvar. Den verksamheten skulle bara bli ett skal.

Kajsa Dovstad är kritisk till hela processen kring strukturomvandlingen. Hon tycker att regionen tidigt låste sig vid nedmontering av Sollefteå sjukhus som lösning på regionens dåliga ekonomi. Situationen har sedan inte blivit bättre av att man hamnat i lite av ett skyttegravskrig, säger hon.

– En del på regionen har attityden att »ni i Sollefteå går inte med på att flytta en enda kanyl från sjukhuset«. Det kanske är något som vi måste ta till oss. Men det omvända är också sant, att det finns de som vill flytta nästan varenda kanyl från det här sjukhuset.

Några veckor senare, den 25 mars, har snön utanför sjukhuset förvandlats till solkig vårvintersnö. Inne ligger spänning i luften. Nyligen kom ett kryptiskt besked från regeringen om att vice statsminister Ebba Busch (KD) skulle besöka Sollefteå, träffa personal på sjukhuset och berätta om en »nyhet som kan få stor betydelse för sjukhuset och sjukvården i regionen«.

Efter ett kort möte med regionpolitiker och sjukvårdsledning presenterades så nyheten: Uppstarten av ett nytt och snabbt pilotprojekt kring beredskapssjukhus – med särskilt fokus på just Sollefteå sjukhus. I en intervju med TV4 beskriver Ebba Busch projektet som »en möjlighet för Sollefteå«.

Läkarna har dock inte fått någon inbjudan till någon träff med vice statsministern. Kajsa Dovstad tar saken i egna händer och kontaktar Ebba Busch stab och frågar om hon inte också vill träffa medarbetare på golvet. Det vill hon. Efter presskonferensen får läkarna en egen träff med ministern. Efteråt beskriver Kajsa Dovstad det som ett bra möte:

– Jag upplever att hon tog god tid på sig att möta oss och höra våra argument. Jag uppfattar att hon är genuint intresserad av frågan.

Nu gäller det bara att regionen ställer sig positiv, säger hon.

– Jag hoppas att man kanske kan svälja en del av den prestige som har gått i frågan om Sollefteå och se att det kan bli bra för både Sollefteå och de andra sjukhusen i regionen.

I regionledningen togs regeringens besked emot med viss förvåning. Det säger Sara Nylund (S), regionstyrelsens ordförande, till Läkartidningen några dagar senare.

– Jag förstår att det skapar hopp. Det gör det även för oss. Men det skapar också väldigt mycket frågetecken och osäkerhet. Det kommer att vara så en period innan Socialstyrelsen kommer med mer information.

Regionstyrelsens vice ordförande, moderaten Anna Strandh Proos, är mycket positiv och kallar initiativet för »efterlängtat«.

– Jag hoppas att vi blir utvalda att vara med i piloten, säger hon till Läkartidningen.

Det hoppas även Pia Lundin, regionråd i opposition för Sjukvårdspartiet (SJVP) och andre vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden.

– Jag tycker att det är ett fantastiskt erbjudande, även om vi inte vet om det är vi som blir utvalda.

SJVP och övriga oppositionspartier i regionen vill nu att neddragningarna på Sollefteå sjukhus stoppas tills ytterligare besked kommer.

– Det hade varit en snygg gest av regionen att pausa det här för att visa att man verkligen vill ha ett beredskapssjukhus, säger Pia Lundin.

Det är dock inte aktuellt, säger både Anna Strandh Proos och Sara Nylund.

– Vi har inga andra förutsättningar i dag än vad vi hade före beskedet. Vi ska leverera vård i vardagen, och vi vet ju inte heller vad Socialstyrelsen landar i, säger Sara Nylund.

Vid pressträffen på Sollefteå sjukhus sa Ebba Busch att mer information ska komma »om ett par veckor«. I skrivande stund finns inga ytterligare besked, meddelar Socialstyrelsens presstjänst i ett mejl till Läkartidningen: »Socialstyrelsen har ju nyligen fått uppdraget om beredskapssjukhus från regeringen. Vi kommer inom kort att påbörja kartläggning och analys för att genomföra det på bästa sätt. Först när vi kommit en bit in i arbetet kommer vi att kunna svara på frågor om inriktningen.«

Under tiden fortsätter genomförandet av strukturförändringarna. I början av april meddelade Region Västernorrland att styrgruppen beslutat att starta arbetet med ytterligare två projekt: byggprojekt för att öka kapacitet i Sundsvall och Örnsköldsvik och projektet för att stärka ambulansverksamhetens kapacitet för ökade transportbehov.

Även det dagliga arbetet på Sollefteå sjukhus fortsätter. Barnläkaren Agnieszka Kilianska säger att idén att göra sjukhuset till beredskapssjukhus är intressant, men att vägen dit är lång.

– Vi är långt från ett beslut att det gäller just sjukhuset i Sollefteå, så det ändrar inte något för mig.

Hon fortsätter:

– Många tycker att det här är en chans för oss. Men alla påbörjade avvecklingsprojekt är fortfarande i gång, det ändras inte av den här informationen.

Iva-läkaren Alf Regberg säger att regeringen med pilotprojektet gett regionpolitikerna möjlighet att göra ett omtag utan att förlora ansiktet. Ändå är han skeptisk till att det kommer att bli verklighet.

– Det verkar som om de som sitter i regionledningen är så fast bestämda för det här att de inte lyssnar på någon.

I stället tror han att den enda chansen att sjukhuset ska få vara kvar i nuvarande form är om det blir maktskifte vid valet i höst.

– Jag hoppas att man i så fall antingen väljer att stanna upp och utreda mer eller backa helt och hållet. Vi får bara hoppas att folk inte hinner sluta innan dess.

Några som inte tänker sluta är de luttrade ockupanterna. Bernt Asplund har precis gått av förmiddagsskiftet i sjukhusentrén när Läkartidningen når honom.

– Vi kommer att fortsätta till dess att vi får regionen att ändra ståndpunkt. För det är till syvende och sist regionen som är huvudansvarig för sjukvården.

Men han tycker att regeringens öppning för att sjukhuset skulle kunna bli beredskapssjukhus är mycket positiv.

– Om det blir som hon Busch sa, så är det väldigt välkommet. Men jag är inte övertygad om att det blir så.

Läkarföreningen: »Vi anser att alla tre akutsjukhus behövs«

Sollefteå sjukhus