Vuxen­psykiatrin på Sahlgrenska universitets­sjukhuset i kris: »Har varnat för detta«

Undermåliga lokaler, kronisk överbeläggning och ett överbruk av tvångsmedicinering och fastspänning. I slutet av januari damp Justitieombudsmannens rapport om brister i vuxenpsykiatrin på Sahlgrenska universitetssjukhuset ned som en bomb i organisationen, som då knappt hunnit hämta andan efter det mediala blåsvädret efter radioprogrammet Kalibers granskningar av verksamheten hösten 2024.

I turbulensen som följde utkristalliserades också en akut förtroendekris. På kort tid lämnade både sjukhusets högsta psykiatrichef och chefen för avdelningen Psykiatri Affektiva sina uppdrag. Vid ungefär samma tidpunkt inträffade en tragisk händelse där en medarbetare i chefsposition avled efter att ha blivit avstängd från sin tjänst.

I brev till sjukhusledningen och i debattartiklar uttryckte medarbetare inom psykiatrin oro för både arbetsmiljö och patientsäkerhet, liksom missnöje med stödet från den högre ledningen.

En av dem som gick ut var Alexander Shulman, specialist i vuxenpsykiatri och vårdenhetsöverläkare på sjukhuset. I en debattartikel i Göteborgs-Posten målade han en dyster bild av en verksamhet i förfall till följd av ständiga nedskärningar och brist på stabilitet, identitet och riktning. Det som fick honom att fatta pennan var den omtyckta och respekterade kollegans bortgång, säger han till Läkartidningen.

– Jag önskar att jag hade sagt något för flera år sedan. Det var på tapeten, att något tragiskt skulle kunna hända. Jag har frågat mig om det krävs att någon dör för att saker ska sättas i rullning.

Alexander Shulman ser den ekonomiska pressen på psykiatrin som ett symtom på ett samhälle där mänskliga värderingar urholkas.

– I politikernas framtidsplaner för ett par decennier framåt pratas det om innovation, digitalisering och utveckling. Det pratas inte om vården och inte om vad som händer med de människor som inte har förutsättningar att hinna med, de som samhället lämnar bakom sig.

Han beskriver en situation där effektiviseringar och nedskärningar blivit vardagsmat och till slut bara accepteras och normaliseras av uppgivna medarbetare.

– Det är inte så att vi slutar bry oss, men man orkar inte mer. Vi har mycket kompetens och vilja, men professionen är väldigt isolerad från beslutsfattande, och kollegor som slår larm riskerar att frysas ut. Till slut slocknar även de som orkat kämpa länge.

Ett exempel är hur gränserna för överbeläggningar flyttas fram, säger Alexander Shulman och berättar hur två överbeläggningar snabbt blivit det nya normala, att tre–fyra överbeläggningar nu snarare är regel än undantag och att även det börjar normaliseras.

– Var tar det stopp?

För Hanna Kataoka, överläkare i psykiatri, nyvald ordförande för Läkarförbundet och avgående ordförande för läkarföreningens sektion på sjukhuset, kom mycket av JO:s kritik inte som en överraskning.

– Det är klart att det är en fruktansvärd situation, men ingen kan komma och säga att de är förvånade. Man har nedmonterat psykiatrin successivt under decennier, och inte minst de senaste åren.

På en punkt håller hon inte alls med JO: när det gäller användandet av tvångsvård.

– Hade JO haft med sig en medicinskt sakkunnig hade man inte slagit ned på tvångsvårdsåtgärderna som sådana. Sedan vet alla att när man skär ned på den psykiatriska vården ökar den akuta slutenvården och tvångsvården.

I övrigt instämmer Hanna Kataoka i stort.

– Mycket är saker som vi från fackligt håll har påtalat i åratal. Vi har varnat för detta. Det finns i varenda risk- och konsekvensanalys ute på verksamheterna.

Hon ser ursprunget till läget inom psykiatrin i dag i 1990-talets psykiatrireform, där mentalsjukhus lades ned med syfte att flytta vården närmare patienterna. Det blev aldrig riktigt som det var tänkt, säger hon.

– Man ordnade öppenvårdsmottagningar, boenden, samverkan med socialtjänst och daglig verksamhet. Men när sådant har skurits ned blir slutenvården inne på sjukhusen en sista anhalt.

Hanna Kataoka tror att det faktum att patientgruppen inte är så högljudd i samhällsdebatten har spelat in.

– De har inte har någon stark röst. Man tänker ofta inte på det, men psykiatrins sjukdomar är många gånger mer dödliga än cancer. Hade man tagit bort en viktig cancerbehandling, då hade alla hajat till. Tar man bort behandlingar eller kontakter inom öppenvårdspsykiatrin, då märks det inte direkt men kan få stora konsekvenser senare.

Det hon nu skulle vilja se är en lokal kriskommission för psykiatrin på Sahlgrenska universitetssjukhuset och en översyn av organisationen för att stabilisera verksamheten, öka vårdkvaliteten och förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljö.

– Jag tycker att sjukhusledningen har varit inlyssnande och tagit situationen på stort allvar. Nu hoppas jag att vi ser handling i form av långsiktiga lösningar som håller över tid. Ska man kunna rekrytera de bästa medarbetarna behöver man kunna erbjuda goda arbetsvillkor och bra arbetsmiljö utan tystnadskultur. Det tror jag är en knäckfråga för att komma till rätta med problemen.

Sjukhuschef Boubou Hallberg skriver via presstjänsten att man nu till följd av JO:s kritik har inlett ett arbete med åtgärder och handlingsplaner. Flera utredningar har också inletts kring de senaste händelserna inom Psykiatri Affektiva, skriver han, där den ena handlar om »följsamhet till interna regelverk avseende redovisning, representation och inköp« och den andra syftar till att »utreda handläggningen av ett personalärende, efter en händelse som sjukhuset också anmält till Arbetsmiljöverket«.

Den anmälan har i sin tur lett till att Arbetsmiljöverket i veckan var på inspektion på Sahlgrenska. Det berättar Per Albertsson, som sedan ett par veckor är tillförordnad högsta chef för vuxenpsykiatrin. Han beskriver situationen som både komplex och komplicerad med »många saker på en gång«.

– Det är så många olika dimensioner och mycket känslor inblandade. Samtidigt känner jag att det finns mycket som är väldigt bra, det pågår bra vård. Det känns stabilt och tryggt.

Per Albertsson säger att det viktigaste just nu är att skapa trygghet i organisationen. Det görs bäst genom att lyssna på medarbetarna – och att svara på så många frågor som det går, säger han.

Måendet bland medarbetarna varierar stort, säger han.

– Det är väldigt, väldigt olika. Det är nog många som känner en sorg just nu. Men man är proffs och vill göra ett bra jobb.

Per Albertsson säger att det är en kombination av en rad olika omständigheter som har lett fram till situationen som den är i dag och nämner vårdplatsbrist, lokalbrist och personalbrist som några.

– Vi har försökt flytta ut vård till öppenvården och till mobila team, men vi har inte hunnit med. Sedan har vi ett strukturellt problem här i att vi är uppdelade på flera olika tomter. Ibland har vi överbeläggningar på ett ställe och ibland på ett annat. Det är något vi behöver arbeta med långsiktigt, säger han och berättar att det pågår ett aktivt arbete för att öka antalet vårdplatser i verksamheten.

Det som behövs nu är framför allt lugn och ro, tror Per Albertsson.

– Det går inte att göra några »quick fix«, utan vi behöver göra något bra långsiktigt.

De senaste åren har Sahlgrenska universitetssjukhuset ställts inför historiska sparkrav – 1,7 miljarder kronor för 2024 och 1 miljard för 2025. Det är klart att det har fått konsekvenser, säger Cecilia Dalman Eek (S), ordförande för sjukhusstyrelsen, till Läkartidningen.

– Det har varit ett oerhört tufft ekonomiskt läge, det märks fortfarande på många ställen på sjukhuset. Nu har vi bättre balans i ekonomin, men det är fortfarande tufft.

Under 2024, till exempel, skulle Sahlgrenskas psykiatri spara 90 miljoner kronor. Men Cecilia Dalman Eek säger att de besked hon har fått från sjukhusledningen är att nedskärningarna fördelats jämnt och generellt över hela sjukhuset.

– Jag har inte fått någon indikation om att psykiatrin har fått sämre förutsättningar än resten av sjukhuset.

Det som däremot drabbat både barn- och vuxenpsykiatrin extra hårt är sjukhusets lokalproblem, vilket också bidragit till den ökande beläggningsgraden, säger Cecilia Dalman Eek.

– Psykiatrin har fått lida väldigt av dåliga lokaler och dåligt underhåll. Det är något vi i styrelsen tar på stort allvar och jobbar hårt med, säger hon och tar som exempel när man förra året var tvungna att akut evakuera barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård vid Östra sjukhuset, bland annat på grund av mögelproblematik.

– Det drabbade i sin tur även vuxenpsykiatrin. Om de här lokalproblemen hade inträffat i en annan tid, när vi inte skulle spara miljarder, hade vi kunnat kompensera med mer personal, men det var inte möjligt då.

Men det finns också ljusning vid horisonten. Cecilia Dalman Eek nämner en rad saker som väntas få positiva effekter för sjukhusets psykiatri: det nya »Bup-huset« som ska stå klart 2028, den långsiktiga lokalplan som sjukhusledningen fått i uppdrag att ta fram, att vuxenpsykiatrin i år får 70 miljoner kronor i extra tillskott och det faktum att, även om årets budget inte täcker psykiatrins kostnader för förra året, det inte finns planer på ytterligare inga nedskärningar.

– Det finns så klart mer behov av resurser inom psykiatrin, det förstår jag.

I den situation som råder i verksamheten just nu är dock det mest angelägna att återskapa tilliten, säger Cecilia Dalman Eek.

– Sjukhusledningens arbete för att få tillbaka förtroendet hos personalen är oerhört viktigt, så att man kan arbeta tillsammans för att komma vidare i det här.

Läkaren Alexander Shulman ser framför allt en sak som viktig för att sjukhusets psykiatri ska komma vidare: att läkarna på golvet får större möjlighet att påverka.

– I det mest akuta läget hade det varit bra med ett överbeläggningsstopp. Man behöver ge läkarna på golvet mer utrymme att bestämma över beläggningen. Jag som vårdenhetschef har ansvaret för patienterna, men har inte mandat att stoppa överbeläggningarna. Att ge läkarna mer inflytande skulle vara ett steg i rätt riktning.