Vid ett seminarium anordnat av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens avdelning V, med titeln »Kristålighet genom privat–offentlig samverkan« [1], påpekades bl a att den alltmer strikta tillämpningen av den s k ansvarsprincipen inneburit att de statliga bidragen till hälso- och sjukvården upphört för bl a utbildning och övning i kris- och katastrofberedskap, utrustning m m inom CBRN-området (kemiska, biologiska och radionukleära stridsmedel) samt för sjukhusens robusthet. Detta äventyrar en väl fungerande krisberedskap. 

Några slutsatser och rekommendationer vid seminariet var att ansvaret för krishantering beror mycket på problemets dimensioner. Alla problem går inte att planera bort, ty det oväntade kommer alltid att hända. När verksamheter privatiseras eller konkurrensutsätts måste särskild omsorg ägnas åt att de krismarginaler som tidigare fanns inte tappas bort i övergången. 

Ytterligare regleringar för privat–offentlig samverkan behövs, regleringarna bör genomföras i förväg, och man bör inte vänta på att något händer. Det är viktigt att man identifierar hur motivationen kan vidmakthållas i organisationen när inget händer, och att systematisk utbildnings- och övningsverksamhet bedrivs. 

Nya institutioner har en tendens att hamna utanför, och därför måste system finnas för att få med dem så snart som möjligt. 

En framgångsfaktor kan vara att analysera kundernas redundans och föra en dialog med dem om en lägsta acceptabel nivå. Plattformar måste byggas och förtroendefrågor och mervärdesaspekter belysas. 

Statens roll som initiativtagare och samordnare är viktig. Beträffande genomförande måste klara mål finnas och kontrollmöjligheter bejakas. Det som behöver göras måste genomföras, och man bör ta reda på om rätt saker görs och vad som behöver mätas för att få veta det. 

Statliga medel för att stimulera utbildning och övningar är av vital betydelse. Nationell likriktning och samordning är viktiga liksom forskning och utveckling. Hur ska ansvarsprincipen tolkas? Som det är nu trycks ansvaret ner i organisationerna till det lokala planet, som då också får ett ekonomiskt ansvar som det inte alltid finns utrymme för. 

Tydliga avtal och regleringar behövs där beredskapsaspekten finns med. Det behövs bättre beslutsstöd för beslutsfattare på det regionala/lokala planet, och det är viktigt att man identifierar vad som är gränssättande. Tillverkares och distributörers ansvar behöver förtydligas. De offentliga myndigheterna behöver utveckla sin förmåga att upphandla tjänster och produkter inom krisberedskapsområdet.