Ingemar Kjellmer varnar i LT 15/2013 (sidorna 724-5) för vårdnadsmässiga och ekonomiska problem vid kommersiellt och altruistiskt surrogatmödraskap, svårigheter som tonas ner i Statens medicinsk-etiska råds (SMER) rapport. 

Med 30 års klinisk erfarenhet av arbete med tidiga störningar hos barn och ungdomar samt med ett teoretiskt intresse vill jag påtala att det även ur psykologiskt perspektiv är riskfyllt att efter förlossningen avbryta relationen mellan det nyfödda barnet och den s k surrogatmodern (ett mindre nedvärderande begrepp är det franska »bärarmoder« [mère porteuse]).

Faran med att avbryta relationen är densamma vid inhemskt altruistiskt utnyttjande av en närstående bärarmoder som vid det nykoloniala förfarandet att utnyttja bärarmödrar från fattiga länder. SMER bortser från detta och ger sitt stöd för altruistiskt bärarmödraskap. 

Inom förlossningsvården är strävan att så snart som möjligt återförena barnet och den nyförlösta kvinnan. Vi vet att återanknytningen är en grundförutsättning för barnets vidare utveckling och mognad. Om återanknytningen inte kommer till stånd måste det nyfödda barnet med belastande ansträngning söka skapa en kompenserande anknytning till annan omvårdare. Denna erfarenhetskunskap ges  vetenskapligt av stödavspädbarnsforskningen.

Men SMER nämner inte farorna med att efter förlossningen abrupt avbryta den sinnesmässiga förbindelse som alltsedan sista trimestern utvecklats mellan det ofödda barnet och bärarmodern. Det ofödda barnets alla sinnesorgan är då utvecklade och i aktiv funktion, om än på en mer primitiv nivå. Det ofödda barnet uppfattar bärarmoderns röst, hennes hjärtslag och andra ljud som utifrån når in i livmodern. Det känner lukt och smak, förnimmer den blivande moderns smekningar och tryck på magen och dess syn börjar fungera i den utspända livmodern där det råder ett varierande skymningslandskap. Alla dessa sinnesinflöden blir de tidigaste minnesspåren och inskrivningarna i det ofödda barnets hjärna och väsen.

Hjärnans grundläggande strukturer anläggs under första hälften av havandeskapet utifrån barnets genetiska arv, men därefter utvecklas det ofödda barnets hjärna alltmer genom de fungerande sinnesorganens ständiga impulsinflöde från bärarmoderns kropp in till barnets hjärna. Professor Martin Ingvar har drastiskt uttryckt detta som att »liksom vi blir vad vi äter, blir hjärnan vad vi upplever«.

Att den havande kvinnans mentala status och akuta händelser under havandeskapet kan påverka barnets utveckling framhålls av bl a den italienska barnpsykiatern Alessandra Piontelli: »there is a remarkable consistency in behavior before and after birth and that many small children show signs after birth of being influenced by experiences they had before birth« [1].

Den betydelsefulla och alltmer förstådda anknytningen mellan moder och barn efter förlossningen är således en återanknytning av den primära förbindelse som utvecklats under havandeskapets senare del. 

Den franske barnläkaren Jean-Pierre Relier betonar att »födelsen bör inte längre betraktas som livets absoluta ursprung – vare sig biologiskt eller känslomässsigt – utan som en vändpunkt som måste passeras med varsamhet så att förbindelsen mellan modern och barnet inte avbryts under för lång tid och framför allt inte upplöses i det som för den nyfödde riskerar att bli en katastrof« [min översättning] [2].  

SMER skiljer i rapporten mellan »den genetiska mamman, den biologiska mamman och den sociala/rättsliga mamman«, men benämner inte den psykologiska mamman. Än mindre överväger man hennes betydelse för det nyfödda barnets vidare utveckling. I SMER:s sammanställning av elva belysta förhållanden handlar nio om kvinnan och endast två (!) om barnet. SMER anger på sidan 169: »För det blivande barnet finns det även risker av annat slag. Man [SMER, min anmärkning] vet lite om de långsiktiga psykologiska konsekvenserna för barnet.« 

SMER:s expertgrupp bortser då från den kunskap som sedan länge finns om perinatalperiodens psykologi [3]. År 1981 utkom första upplagan av »L’aube des sens« (Sinnenas gryning), det stora franska samlingsverket om det ofödda och det nyfödda barnets sinnesmässiga kompetens [4]. Redan Freud framhöll att »There is much more continuity between intra-uterine life and earliest infancy than the impressive censura of the act of birth would have us believe« [5].

SMER:s rapport saknar referenser till litteratur om barns anknytning och om utvecklingspsykologi [6-8]. SMER:s okunskap blir mer förståelig då man ser att det i expertgruppen och bland de anlitade externa experterna saknas barnpsykiatrisk och barnpsykologisk kompetens.  

Det är häpnadsväckande och oansvarigt att SMER – trots explicit angiven bristande kunskap om barnets psykologiska förhållanden – ändå förordar altruistiskt surrogatmödraskap. 

Måtte vår riksdag och regering inte låta sig påverkas av Statens medicinsk-etiska råds, enligt min uppfattning, undermåliga rapport. 

Må vi aldrig i vårt land tillåta att barn utnyttjas för att lindra vuxnas smärtsamt upplevda barnlöshet. Med Ingemar Kjellmars ord: Inga människor har rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar!

För barnens skull – tänk om medan tid är!