Bengt Fagrell berör i sin debattartikel i Läkartidningen 17–18/2013 (sidorna 895-6) flera intressanta frågor om hjärtstartares, även kallade automatiska externa defibrillatorer (AED), spridning och nytta. Han påpekar mycket riktigt att det i dag endast är i en liten andel av alla hjärtstopp som en publik AED kommer till användning, och han belyser korrekt betydelsen av en komplett och snabb vårdkedja. Vidare pekar Fagrell på det faktum att majoriteten av hjärtstoppen utanför sjukhus i dag inte är tillgängliga för publik defibrillering i och med att de inträffar i hemmet.

På några avgörande punkter vill vi dock framföra en avvikande åsikt:

1. Fagrell skriver att »bara 30 procent« av patienterna har nytta av en hjärtstartare. Detta gäller endast då ambulans anländer, vilket den gör i medeltal 12–13 minuter efter inträffat hjärtstopp [1]. Den absoluta majoriteten (70–90 procent) av dem som drabbas har initialt en defibrillerbar rytm (ventrikelflimmer eller ventrikeltakykardi) [2]. Detta gäller i synnerhet på allmän plats, där de flesta som drabbas är förhållandevis unga och tidigare friska. Andelen med defibrillerbar rytm sjunker exponentiellt med tiden [1]. Det är just det som är syftet – att nå den drabbade inom de första avgörande minuterna då hjärtrytmen fortfarande är defibrillerbar. Överlevnadssiffror mellan 50 och 70 procent är inte ovanliga då en publik AED använts [3]. I Stockholm visar ännu opublicerade data om ca 50 fall då en AED använts på allmän plats att ca 85 procent av patienterna har en defibrillerbar rytm; av dessa överlever hela 70 procent. Publika AED har bara i Stockholm sannolikt räddat ett 30-tal människor till livet under de senaste åren. 

2. Den som i dag överlever ett hjärtstopp gör det med en god livskvalitet. Betydligt färre än hälften får svåra hjärnskador. Våra egna studier [4], nationella data från Svenska hjärt–lungräddningsregistret [1] samt internationella studier [5] visar att 80–94 procent överlever med god eller relativt god neurologisk funktion.

3. Mycket har hänt inom området de senaste decennierna. I hela Sverige har överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus mer än fördubblats under de senaste två decennierna (från 4,8 procent till 10,7 procent), sannolikt tack vare förbättringar i olika länkar i kedjan som räddar liv [1]. Överlevnaden i Stockholms län har vidare nästan trefaldigats på mindre än tio år, mycket tack vare spridningen av AED till icke-medicinsk personal (polis och räddningstjänst) och till publika platser [6, 7]. I dag överlever ca 100 individer/år i Stockholm jämfört med ca 30/år för tio år sedan.

Frågan om spridning av AED bör delas upp i två svar:

1. Fler AED innebär större chans att de används och kanske framför allt att tiden till behandling kortas. Hur många hjärtstartare som bör finnas i samhället, var dessa gör bäst nytta och hur användningen ska ökas behöver dock studeras bättre. Dagens internationella riktlinjer, som gör gällande att AED bör placeras där det förväntas ske ett hjärtstopp vartannat år, är trubbiga [8]. Därför har vi bjudit in ledande experter och forskare från Europa till Stockholm för att under två dagar i maj planera för större vetenskapliga studier som mer korrekt kan analysera frågan och förbättra rekommendationerna. Att placera AED på platser med hög incidens av hjärtstopp inom strukturerade program är utan tvivel kostnadseffektivt [9]. Att sprida hjärtstartare planlöst i samhället är i dagsläget mer tveksamt. Konceptet är dock relativt ungt, och det är sannolikt för tidigt att utvärdera det ur denna aspekt. Även Sveriges riksdag har insett AED:s potentiella betydelse och har nyligen beslutat att »se över möjligheten att lagstifta om att det ska finnas hjärtstartare i miljöer där många människor vistas« [10].

2. Vi måste hitta nya metoder för att mobilisera hjärtstartare till platsen för hjärtstoppet. Detta är kanske vårt viktigaste budskap. Precis som Fagrell skriver används de AED som finns i alltför liten utsträckning. Vi arbetar nu på två fronter för att kunna förbättra detta. Från och med maj 2013 kommer de AED som är noterade i Sveriges hjärtstartarregister att finnas tillgängliga på larmcentralens kartor för att ge larmoperatören möjlighet att snabbt informera inringaren om var närmsta AED finns (pilotprojekt i Stockholms län). För det andra planeras frivilliga livräddare framöver att larmas genom användning av s k mobil positionering för att hämta AED placerade inom 500 meter från platsen för hjärtstoppen inom bara minuter efter händelsen (pilotstudie, www.smslivraddare.se).

Konceptet med AED utanför traditionell sjukvård har sammanfattningsvis ännu inte nått sin fulla potential. Det behövs tveklöst fler hjärtstartare ute i samhället, framför allt inom strukturerade program. Vi måste dessutom utveckla nya metoder för att mobilisera dessa till platsen för hjärtstoppen. Sker detta kommer många fler svenskar att räddas till livet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.