Vi har med intresse läst inlägget i Läkartidningen 21/2013 (sidan 1045) av Outi Hovatta och Viveca Söderström-Anttila, som där stöder Statens medicinsk-etiska råds (SMER) förslag att tillåta surrogatmödraskap under vissa förutsättningar. Mot SMER:s ställningstagande har vi inga invändningar, utan finner detta vara ett rimligt steg i den liberalisering som successivt skett i synen på olika former av assisterad befruktning.
Inför surrogatmödraskap görs en provrörsbefruktning (= in vitro-fertilisering, IVF), där embryot, som vanligen tillkommit genom befruktning mellan parets egna ägg och spermier, förs in i en frisk kvinnans livmoder. Skillnaden mot »vanlig« IVF är att embryot läggs in i en kvinna då det hos endera eller bägge personerna i paret finns faktorer som försvårar eller hindrar befruktning.
Vi vill mot bakgrund av ett mångårigt arbete med utvärdering av IVF i Sverige diskutera eventuella risker för barnen som kan komma att födas efter surrogatmödraskap (där svenska data saknas och de internationella är få) i jämförelse med barn som fötts efter »vanlig« IVF eller efter spontan graviditet.
Det finns vissa väldokumenterade riskökningar för barn födda efter »vanlig« IVF. Vi har nyligen sammanfattat utfallet av IVF i Sverige för de första 32 000 barnen i dels Läkartidningen (37/2011, sidorna 1760-3), dels en rad internationella publikationer.
Risken är framför allt förtidsbörd med dess konsekvenser. Dessa problem har dock reducerats kraftigt efter senare års övergång till övervägande ett-embryoöverföring. Fortfarande föds dock fler barn för tidigt efter IVF, även vid singelgraviditet. Missbildningsrisken är fortsatt ökad, med drygt 20 procent, och även cancerrisken är ökad, om än från låga tal. Dessa återstående överrisker kan till stor del förklaras av parens infertilitet, vilket är en riskfaktor även i samband med graviditet hos tidigare subfertila par som inte genomgått IVF.
På senare år har framkommit misstankar om att metoden IVF i sig kan vara en riskfaktor. Vissa sällsynta missbildningssyndrom, där epigenetiska faktorer kan ha etiologisk betydelse, är vanligare efter IVF. Vissa mycket tidigt anlagda missbildningar är klart ökade i frekvens, återigen från mycket låga tal. Kärlförändringar har noterats hos fullgångna IVF-barn jämfört med barn födda efter hormonell stimulering utan IVF. Embryots odlingstid före implantation har i en del studier visats ha betydelse.
Finns ökade risker för barn födda efter IVF vid surrogatmödraskap? Det vet vi ännu inte. Antalet barn rapporterade internationellt är få. Den viktigaste riskfaktorn vid vanlig IVF – infertilitet – saknas. Om det är så att IVF-tekniken i sig innebär vissa risker drabbar det rimligen också barn tillkomna efter IVF vid surrogatmoderskap, men riskerna borde vara lägre än efter IVF på grund av nedsatt fertilitet.
Det är viktigt att påpeka att de allra flesta barn tillkomna genom någon form av IVF föds friska och endast har få överrisker jämfört med barn födda efter spontana graviditeter.
Även fortsättningsvis är det viktigt att följa utfallet av alla former av IVF i Sverige, vilket också sker inom ramen för ett nyinrättat kvalitetsregister.
