Figur 1. I Läkartidningens pejling av läkarnas hälsa (LT 1/2006, sidorna 10-7) ingick Figur 1, som visar andelen läkare som år 2005 skrivit ut olika läkemedel till sig själva.
Vi – Jan Halldin (JH), tidigare bl a under många år föredragande läkare vid Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Stockholm, och Inger Löfvander (IL), alltsedan starten för femton år sedan samordnare för Läkarförbundets kollegiala nätverk – läste med stort intresse Jonatan Wistrands kulturartikel »Läkare hos doktorn – en obekväm patient« [1].
Genom de medicinhistoriska tillbakablickarna framkommer att dilemmat för en av sjukdom drabbad läkare framför allt är de dubbla rollerna. Wistrand visar att det skett en förskjutning så att »den sjukdomsdrabbade läkaren i allt högre utsträckning med tiden kommit att inta rollen som patient snarare än som kollega«. Vi ser det som det positivt att artikelförfattaren lyfter fram just patientperspektivet hos dagens sjuka läkare.
Som föredragande läkare vid Socialstyrelsen deltog jag (JH) i utredningar av läkare som överförskrev läkemedel, främst narkotika, till patienter, men ibland också till sig själva. De medel som i detta sammanhang är mest riskabla är de beroendeframkallande läkemedlen, främst de narkotikaklassade. Det som börjar som en ganska oskyldig egenförskrivning av exempelvis sömnmedel eller värktabletter kan ibland gå överstyr, och doserna kan öka, speciellt om läkemedlen är beroendeframkallande. Dessutom kan den pressade arbetssituation som många läkare i dag befinner sig i, och som så tydligt lyfts fram i artikeln »Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande« [2], också medverka till att läkare förskriver, och ibland överförskriver, läkemedel till sig själva.
Wistrand anger att det knappast är ett problem att en övervägande del av läkarkåren regelbundet förskriver »läkemedel åt sig själva, i synnerhet antibiotika och analgetika mot smärre krämpor och skavanker«. Enligt min (JH) erfarenhet kan detta tvärtom vara problematiskt då just denna inledande egenförskrivning ibland kan leda till fortsatta egenförskrivningar.
Nu stödjer sig Wistrand på en referens [3], där det av Läkartidningens pejling om läkares hälsa år 2005 (av 18 000 läkare svarade knappt en tredjedel) framkom att 70 procent hade förskrivit läkemedel till sig själva under det senaste året. Dåvarande ordföranden i Sveriges läkarförbund Eva Nilsson Bågenholm tyckte för sju år sedan att det verkade rimligt med siffran 70 procent. Hon sade då: »Man fixar lite mindre krämpor och åkommor själv, men det är viktigt att man inte blir sin egen behandlande läkare och att inte behandla sig själv under längre tid utan då överlåta till någon annan som ser helheten.«
Huvudinriktningen tycker vi bör vara att redan då en läkare som på grund av sitt eget sjukdomstillstånd behöver få tillgång till receptbelagda läkemedel ska han/hon som andra medborgare bli patient, som behöver undersökas, bedömas och behandlas av en läkarkollega, i första hand en husläkare alternativt någon annan erfaren kollega.
Ibland kan det vara svårt för en läkare att gå in i patientrollen, speciellt om det föreligger missbruk eller psykisk ohälsa. Kanske finns då hos läkaren en oftast obefogad oro för att läkarlegitimationen skulle vara i fara, vilket kan hindra honom/henne från att söka hjälp i tid.
Detta var en av anledningarna till att Läkarförbundets kollegiala nätverk skapades, där läkare (kollegiala rådgivare) stödjer kollegor som av olika anledningar behöver en utomstående att samtala med. De kollegiala rådgivarna ger inte behandling, men en del av dem som söker kontakt gör det för att få råd angående egen sjukdom.
Ibland har vi också fört fram att det skulle behövas en eller ett par speciella mottagningar för läkare för att minska motståndet hos läkarkåren att i tid söka hjälp för olika egna sjukdomstillstånd. För närvarande finns det ett antal privatpraktiserande läkare som särskilt intresserar sig för läkare som patientgrupp. På Läkarförbundets webbplats finns under rubriken »Kollegialt nätverk« en lista, »Läkare stödjer läkare«, med namn på flera av dessa läkare (http://www.slf.se/Lon–arbetsliv/Arbetsliv/Kollegialt-natverk/).
En ytterligare aspekt är att läkare i dag i en pressad arbetssituation kanske isolerar sig och gör arbetsproblemen till enbart sina egna. Att i stället söka sin husläkare eller annan läkare, alternativt samtala med någon kollega i Kollegialt nätverk, tror vi ibland kan hjälpa läkare att få nya infallsvinklar och att se sin egen arbetssituation också ur ett arbetsmiljöperspektiv.
Vi vill med detta inlägg skapa en debatt i dessa för läkarkåren så viktiga frågor.
Referenser
- Wistrand J. Läkaren hos doktorn – en obekväm patient. Läkartidningen. 2013;110:1171-3.
- Bejerot E, Aronsson G, Hasselbladh H, et al. Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande. Enkätstudie av svenska läkares arbetsmiljö 1992 och 2010. Läkartidningen. 2011;108:2652-6.
- Gunnarsdotter S, Ohlin E. Vanligt självbehandla psykisk ohälsa. Läkartidningen. 2006;103:14-5.
Är detta ett stort problem? I så fall exkludera rätten att skriva ut vanebildande psykofarmaka och opiater/opiatderivat, men lämna migränmedicin, NSAID i fred.
När jag avslutade min tjänstgöring som privatläkare upptäckte jag att min fria förskrivningsrätt som läkare i praktiken dras in automatiskt vid pensioneringen.
Alliansen har ordnat det så att alla deras uppdragstagande apotek har datasystem som kräver att man anger arbetsplatskod – pengarna skall ju debiteras. Då fungerar systemet så att de som jobbat som anställda distriktsläkare i vissa fall får en arbetsplatskod av sitt landsting, andra - som privata läkare - får det inte. Vid samtal om detta med Primärvårdskansliet i Malmö framkom att orsaken var ren avundsjuka - läkaren skulle minsann inte ha några fördelar själv av att vara läkare utan tvingas till samma köer etc som alla andra.
Jag tror att artikelförfattarna präglats alltför hårt av sitt uppdrag. Läkare som missbrukar skulle ju bara tvingas till samma gråzon av kriminella för att köpa ut sina behov. Det viktiga är ju för både patienter och läkare att situationen upptäcks tidigt.
Det har man ju lätt att åstadkomma i dagens system - som automatiskt kan larma »tillsynen« om någon skulle vissa tendenser till missbruk. Detta är ju också minst lika viktigt för läkares patienter - att kontrollsystem finns som slår larm och förhindrar överförskrivning.
Artikelförfattarnas approach är en typisk »sopa under mattan«-åtgärd.
Tänk om!
Däremot är idén om en särskild mottagning för läkare värd att driftsättas.
När det gäller beroendeframkallande preparat är sannolikt de flesta läkare speciellt försiktiga med att till sig själv skriva ut recept. Här kan rimligen Shakespeares regel om att ingen misstanke får falla på Caesars hustru vara ett klokt val att tillämpa. Enklare uttryckt: skriv inte ut dessa preparat till dig själv, även om medicinsk indikation finns!
Däremot kan jag inte se något rationellt skäl att avstå från att skriva ut övriga farmaka för eget bruk på rätt medicinsk indikation, bl a innebärande att läkaren är väl förtrogen med preparatets för- och nackdelar
Att åsikten i rubriken skulle grunda sig på omsorg om kollegernas bästa är jag kanske inte helt övertygad om, snarare anar jag ett byråkratiskt nit som jag ibland tycker mig ha sett lite för mycket av under årens lopp.
Bra med kollegialt nätverk där man kan stämma av och få stöd om man behöver, men snälla, kan vi sluta med kategoriska uttalanden och beslut som varken är nödvändiga eller realistiska! Skulle en skräddare gå till en annan skräddare för att få byxorna upplagda?
Det är en helt annan sak att ERBJUDA kollegial hjälp i ett välfungerande nätverk!
Är det, enligt. er bedömning, kanske fel att t ex 30 procent av läkarna under året 2005 har skrivit ut antibiotika, eller att 10 procent skrivit ut sömnmedel (Figur 1 i er artikel) till sig själva? Vad hade man vunnit på om dessa kolleger hade varit tvungna att besöka t ex sin husläkare för att få ovanstående mediciner utskrivna i stället? "Man kommt nicht aus Staunen", som man säger.
Situationen hade varit en helt annan om man kunde visa att t ex X procent läkare som skriver ut till sig själva, dvs "ad usum proprium" psykofarmaka, har blivit beroende av denna utskriftsmöjlighet. Då skulle jag har lättare att förstå anledningen till era tankegångar.
När jag läste er artikel, kom jag automatiskt att tänka på att en byråkrat från Socialstyrelsen i våras i SR proklamerade att "förskrivningsrätten är ingen självklarhet", och då tänkte jag, nu kommer ni med nr 2 i raden av förslag som kan resultera i en kraftig begränsning av en av läkarens självskrivna yrkesrättigheter – att skriva ut ett recept. Byråkraten (vars namn jag inte längre minns) ville definitivt begränsa våra rättigheter, trots att "läkare är man livet ut".
Jag hoppas att era tankegångar kommer att förbli bara en tanke och att jag även i fortsättningen skall kunna skriva ut recept på Metformin, Trombyl, Lipitor, Lunelax etc, ad usum proprium, utan att vara tvungen att besöka en husläkare eller annan kollega i nätverket!
Med vänlig hälsning
Artikelförfattarna struntar helt i problemet att patienter råkar ut för tillvänjning och missbruk där konsekvenserna blir förödande för dem själva och deras familjer.
Skall "samhället" visa mer "omsorger" om läkare än om gemene man?
Nej, anser jag, förslag ...
Apotekssystemen programmeras så att ...
1. Dosökning av vanebildande preparatdetekteras för enskilda patienter
2. När detektion skett skickaas ett brev till patienten som uppmärksammas på problemet, med kopia till förskrivande läkare, ... oavsett patientens yrke.
Så enkelt kan det bli. Kan det bli enklare?
Av de kommentarer som inkommit är det endast en, av Alexander Wilczek, verksamhetschef och överläkare vid psykiatriska kliniken, Ersta sjukhus, som är positiv till artikeln. Han skriver i sitt inlägg, ”Hjälp finns att få”, (LT nr 32-33/2013), att ”Just gruppen kollegor med psykisk ohälsa och beroendeproblem är sårbar och ofta svår att nå för professionell behandling.” Han beskriver hur kollegor egenmedicinerat med t ex bensodiazepiner för ångesttillstånd och depressioner och därigenom hamnat i ett sekundärt beroende. Wilczek säger vidare att han sett fulminanta utmattningstillstånd hos läkare – tillstånd som hade kunnat förebyggas om insatser kommit i tid.
Beträffande övriga kommentarer tycks flera ha fått den uppfattningen att vi är ute efter att förändra regelverket och ändra på förskrivningsreglerna. Detta har vi inget mandat för, och det har heller inte varit avsikten med vårt inlägg. Vi har endast velat skapa debatt i dessa för läkarkåren viktiga frågor. Debatten har vi fått men jag skulle önskat att en del av inläggen varit mer nyanserade i sin kritik.
