Doktorn, var är din HBTQ-patient?

Könssjukdomar som syfilis, gonorré och klamydia ökar i befolkningen och särskilt bland homo- och bisexuella män. Antalet HIV-infekterade ökar också. Nu ser vi även på infektionsklinikerna patienter som har sökt flera gånger i primärvården och i slutenvården med klara HIV-relaterade symtom som inte uppmärksammats. Det kan bland annat bero på att man inte tänker på att patienten kan ha en HBTQ-identitet och kanske inte lever i en monogam heteronormativ parrelation.

En allmän uppfattning är att människans sexualitet och sexuella uttryck är sammansatta fenomen med bakgrund i biologi, psykologi och sociala förhållanden. Sexualiteten innefattar behov av lust- och driftsutlevelse, behov av gemenskap, närhet, kärlek och relationer, och innehåller aspekter som könsidentitet, sexuell preferens (orientering) och livsstil [1]. Variationerna i dessa avseenden mellan individer är mycket stora.

I de allra flesta samhällen och kulturer har den heteronormativa identiteten varit den rådande. Män och kvinnor har sex med varandra, har förhållanden och skaffar barn. Denna norm innefattar inte homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queerpersoner (sammanfattningsvis: HBTQ). Historiskt sett har lagstiftningen varit mycket diskriminerande. I många länder har homosexualitet varit kriminaliserat och belagt med straff (allt från fängelse till dödsstraff), men dessa grupper av personer har även varit utsatta för osynliggörande. I Sverige avkriminaliserades homosexualitet 1946, och togs bort ur sjukdomsklassifikationen 1979, men vi har invandrare från länder där det fortfarande är hårda straff om man identifierar sig som H, B, T eller Q.

Att homosexualiteten är avskaffad i sjukdomsklassifikationen är naturligtvis bra. Men fortfarande råder ibland tabuförhållanden vad avser HBTQ, och tyvärr har öppenheten om HBTQ-frågor inom sjukvården inte följt med den öppenhet som ändå råder kring HBTQ-personer i samhället i övrigt. Utbildningen om sexualitet och HBTQ-­frågor är fortfarande mycket bristfällig inom alla vårdutbildningar. Bristande kunskaper bidrar till att vårdpersonalen känner sig obekväm med att prata om sexualitet och samlevnadsfrågor. För personer i HBTQ-gruppen gäller det att den sexuella orienteringen eller valet av levnadssätt inte upplevs vara sjukligt. För att slippa att känna sig kränkt behöver personen bli bemött med respekt, kunskap och intresse. Vid ­mötet med vården är det ­också viktigt att HBTQ-till­hörighet uppmärksammas, så att personen blir rätt bedömd. Bland homosexuella män och kvinnor är det vanligare än i befolkningen i övrigt med nedstämdhet, ensamhetsproblematik, ångest, missbruk och självmords­tankar. 

Det är också bra att ha HBTQ-tillhörighet i åtanke vid utredning av oklara symtom från munslemhinnan och gastrointestinalkanalen inklusive ändtarmen som kan förklaras av orala och anala samlag, och även vid generell lymfkörtelförstoring och vid malignitetsutredning.

Den intervjuteknik vi i dag lär oss vid anamnesupptagande är bristfällig och kan leda till att väsentlig information missas. Det vanliga sättet att ställa frågor när det gäller patientens sociala situation relaterar bara till det heteronormativa åskådningssättet, dvs om patienten är gift och har barn. Det kan upplevas som ett provocerande osynliggörande av en person som tillhör HBTQ-gruppen, och kan avhålla ­patienten från att berätta om sin identitet. Därmed kommer viktig information som skulle kunna styra den medicinska handläggningen inte fram. Mer neutralt är att fråga om personen har en partner och i så fall av vilket kön. Det kan upplevas mindre provokativt.

För att råda bot på den bristfälliga undervisningen i HBTQ-frågor har medlemmar i Föreningen homosexuella läkare tidigare skrivit ett kapitel i boken »Allmänmedicin» [1], och arrangerat symposier på Medicinska riksstämman 2007 [2] och 2008 [3]. Nyttig information finns även att hämta i boken »Krock eller möte« [4]. Ett informationsmaterial om HBTQ har nu även publicerats i Stockholms läns landstings internetbaserade vårdprogram (http://www.viss.nu/) under fliken »Sex och samlevnad«. På samma webbplats, och under samma flik, finns uppdaterade vårdprogram om symtom, dia­gnos och behandling av HIV, kla­mydia, Mycoplasma genita­lium, gonorré, herpes simplex, kondylom, Lymphogranuloma venereum och ­syfilis. Mate­rialet är i första hand riktat till primärvårdsläkare i Stockholms läns landsting men kan användas av alla ­läkare. Vårdprogrammen är faktagranskade av venereo­loger och infektionsläkare i Stockholm, och är inte lös­enordsskyddade. Fler vårdprogram kan komma att anpassas till HBTQ-patienter om det visar sig nödvändigt. Detta arbete är gjort med hjälp av bidrag från Smittskyddsinstitutets enhet för HIV-prevention 2011–2013.

Läs replik:
Minoriteter upplever alltid olägenheter