I mitten av 1900-talet inrättades särskilda akutmottagningar för att avlasta de vanliga öppna mottagningarna på sjukhusen, där man tidigare tagit emot också akutfall mellan de planerade besöken och återbesöken. Före »sjukronorsreformen« var båda typerna av öppen mottagning ganska populära eftersom läkarna fick betalt per patient.

Sedan dess har akutmottagningarna fullständigt ändrat karaktär och är i dag välutrustade mottagningar med egen personal och en egen agenda, där omhändertagande av de svårast akut insjuknade (hjärtinfarkter, trafikolyckor, stora benbrott, blödningar etc) ska ha prioritet. Trots en gradvis utbyggnad av lokaler och ökning av personalstaben tycks mottagningarna dock aldrig räcka till riktigt, och de långa väntetiderna på akutmottagningarna är ett ofta förekommande diskussionsämne såväl bland allmänheten som bland politiker.  

Den ökande patienttillströmningen beror dels på den fullständiga tillgängligheten (alltid öppet, inga remisskrav), dels på ökade patientkrav (»jag vill ha hjälp – nu!«). Därtill finns ytterligare en faktor som gör att läkarkåren också måste ta på sig ett delansvar för utvecklingen. Det har inte sällan rört sig om överbelastade vårdcentraler som endast har ett visst antal akuttider per dag och som rekommenderar patienterna att söka närmsta akutmottagning när akuttiderna är slut (vilket kan vara fallet tidigt på förmiddagen). Till detta kommer nu en tendens att också sjukhusläkarna och olika former av vårdplanerare och vårdkoordinatorer uppenbarligen uppmanar patienterna att söka akut när de ringer och har nya eller förvärrade besvär. I extremfallen kan det röra sig om patienter som gått på samma mottagning eller vårdcentral i åratal med en viss diagnos men som nu försämrats och som blir uppmanade att söka på akutmottagningen. Detta är i så gott som samtliga fall en mycket dålig sjukvård. 

Den som är läkare på akutmottagningen känner aldrig patienten sedan tidigare – själva meningen med akutmottagningen är ju att ta emot patienter på grund av att de fått akuta symtom – och förlorar därvid avgörande fördelar gentemot den läkare som följt patienten under en längre tid och som har kunskap om patientens tidiga sjukdom eller sjukdomar och deras förlopp, patientens kommunikationsmönster och reaktionsförmåga etc. Detta är oftast mycket mer avgörande än nya blodprov och röntgenundersökningar, och avsaknaden av denna information föranleder ofta nya kostsamma, tidskrävande och inte sällan meningslösa undersökningar.

Dessutom innebär akutmottagningens organisation att patienterna i princip inte ska följas upp av akutmottagningsläkarna; dessa ska ta sig an nya akutfall. All uppföljning ska således ske hos »någon annan«, vilket innebär att man inte kan lova patienten en viss uppföljning eller behandling, att nästa läkare måste börja från början igen avseende anamnes, att något eventuellt förtroende mellan patient och läkare inte kan byggas upp och utnyttjas, att någon längre och sammanhållen vårdplan knappast kan läggas upp, med mera. Akutmottagningen är organiserad för att ta hand om akut insjuknade patienter men lämpar sig uselt för patienter med psykosomatiska och kroniska sjukdomar samt patienter som behöver långvariga utredningar.

På akutmottagningen tar de mindre allvarligt sjuka tid och kraft (och organisationskraft) från de faktiskt sjukare. Det innebär att de sjukaste får »betala« en del av tillgängligheten för patienter med de mest banala sjukdomarna – vilka ofta tar minst lika lång tid att behandla som de svårast sjuka. Dessutom har vi fortfarande en tradition av att låta de yngsta och minst erfarna läkarna sköta akutmottagningarna. De unga lär sig massor men beställer oftast många fler röntgenundersökningar, blodprov och olika former av konsultbedömningar än en mer erfaren läkare och ställer trots det inte lika ofta rätt diagnos eller ger rätt behandling. Detta är dyrt. 

Om man tror på att kontinuitet i sjukvården är viktig för kvalitet och kostnadseffektivitet är den nuvarande utbyggnaden av akutmottagningarna en återvändsgränd. Inte nog med att akutmottagningarna för patienter med mindre allvarliga sjukdomar ger dyr övervård av tveksam kvalitet, den underminerar dessutom den primärvård som de flesta av oss anser bör vara basen för hela vår sjukvårdsapparat. Det är extremt svårt att få patienter med banala eller kroniska sjukdomar att inte gå till dygnsöppna akutmottagningar i stora hus med tillgång till röntgen, blodprov och i bakgrunden alla tänkbara specialister i stället för att få en tid på en vårdcentral eller ett sjukhus öppna mottagning om dagar eller veckor. Patienternas tilltro till akutmottagningens förmågor är stor; mycket större än den borde vara.

Den fortsatta patienttillströmningen till akutmottagningarna och den fortsatta utbyggnaden sker emellertid inte genom någon naturlag – den är en följd av hur vi organiserar sjukvården. De flesta västländer har valt andra sätt att tillgodose behovet av akut sjukvård och har då inte alls samma problem som Sverige. Läkarkåren bör ha som mål att hålla nere utnyttjandet av sjukhusens akutmottagningar för att öka sjukvårdskvaliteten både för de svårast sjuka och skadade och för dem med banalare sjukdomar genom att

• ta ansvar på den egna mottagningen (sjukhus eller vårdcentral) för kontinuiteten vid de sjukdomar som patienten redan behandlas för

• inte falla för frestelsen att säga »Åk till akuten« när man tycker att den egna mottagningen har för många patienter

• inse akutmottagningens primära syfte: att ta hand om de akut insjuknade som inte kan få den vård de behöver någon annanstans

• se helheten i sjukvårdens organisation och därigenom avstå från att stjälpa över på akutmottagningen det som är svårt att hinna med i den egna organisationen.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.