År 2009 publicerade den brittiska välgörenhetsorganisationen Oxfam rapporten »Blind optimism: Challenging the myths about private health care in poor countries«. Syftet med rapporten var att ifrågasätta en internationell sjukvårdsdebatt där förespråkare för privat sjukvård i främst fattiga länder sällan blev emotsagda. Som väntat beskylldes Oxfam för att underlaget för rapporten skulle ha varit selekterat.

Det är därför intressant att Basu et al nu publicerat en metastudie [1] där de jämfört den privata och offentliga sjukvården ur en mängd aspekter.

Studien, som genomförts av ledande företrädare för olika prestigefyllda forskningsinstitutioner, avser låg- och mellaninkomstländer.

I konklusionen av metastudien skriver författarna att den inte stödjer antagandet att den privata sektorn generellt skulle vara mer ekonomiskt effektiv, mindre korrupt eller medicinskt sett mer effektiv än den offentliga sektorn. Däremot, skriver de, visar sig den offentliga sektorn ofta ha problem med att hålla tider och visa respekt för patienter.

Författarna nämner särskilt Världsbankens förespråkande av stöd till den privata sektorn, som oftast bygger på obestyrkta data. Paradoxalt nog har Världsbankens egna studier visat att den offentliga sjukvården fungerat väsentligt bättre än den privata. Trots detta har Världsbanken ofta drivit på privatiseringar. Författarna menar att denna inre konflikt inom Världsbanken undergräver dess egen analys och trovärdighet.

Några fynd i studien:

  • Tillgängligheten till vården i den privata sektorn tenderar att vara bättre för höginkomsttagare, medan den offentliga sjukvården är mer tillgänglig för låginkomsttagare.
  • Väntetiderna är genom-gående längre i den offentliga sjukvården, medan renlighet, artighet och personaltillgänglighet ofta är bättre i den privata sjukvården.
  • Diagnostik, följsamhet till kliniska riktlinjer liksom förskrivningsstandarder är genomgående bättre i den offentliga sjukvården.
  • Frekvensen av onödiga procedurer, särskilt kejsarsnitt, är högre i den privata sektorn.
  • Den offentliga sektorn är effektivare när det gäller att behandla tuberkulos än den privata.
  • Medan kvaliteten varierar i fråga om statistikinsamling inom den offentliga sektorn saknar den privata sektorn genomgående publicerade resultat, även inom så kallade public–private partnerships.
  • Flera delstudier rapporterar om betydande offentlig finansiering för att reglera den privata sektorn, dock med begränsad effektivitet.
  • Delstudier rapporterar om hur den privata sektorn diskriminerar fattiga patienter och kvinnor.

Sammanfattningsvis konkluderar författarna att den privata sektorn är mindre effektiv än den offentliga, vilket beror på högre läkemedelskostnader, oprecis diagnostik, överbehandling och ökad risk för komplikationer.

Författarna rekommenderar att den offentliga sjukvården ges ökade resurser, då den har uppenbara fördelar jämfört med den privata i mellan- och låginkomstländer. Vidare önskar man att den presenterade studien blir utgångspunkt för ytterligare studier inom området.

Efter att ha arbetat med både -bilaterala och multilaterala biståndsorganisationer inom hälsosektorn i över 15 år kan jag inte låta bli att stilla förvånas över hur illa underbyggda de reformer var som trumfades igenom av biståndsgivarna inom hälsosektorn. Ofta skedde det trots mottagarländernas aktiva motstånd, och innebar en ökad privatisering av sjukvård och sjukförsäkring.

Ännu mer förvånande är det att dessa åtgärder oftast genomdrevs utan prospektiv uppföljning. Det var helt enkelt inte meningen att de skulle utvärderas. Sällan har kontrasten mellan ideologi och evidens varit större.

Nu vet vi att den offentliga sjukvården fungerar bättre i låg- och mellaninkomstländer. Frågan är om politiken tar hänsyn till dessa evidensbaserade studier.